Jag trodde aldrig jag skulle skriva ordet avsmakningsmeny i samma mening som SOLO. Jag hoppades nog att jag aldrig skulle göra det heller. Såhär en service innan veckoslut tvingas jag konstatera att inte mindre än två sällskap har beställt och ätit just en avsmakningsmeny. På SOLO. Det är egentligen emot allt vad jag vill att SOLOs kök ska stå för, rakt och enkelt, inte elegant och finstämt.

Små portioner, noga avvägda och perfekt balanserade. Näst intill en praktisk omöjlighet att styra upp på en höft. Undantaget mot min avsmak för avsmakningsmeny gjorde jag för en vän tidigare i veckan. En och en halv timme efter att köket skulle ha stängt åt min vän med sällskap den åttonde och sista serveringen, glada och tacksamma. Dessvärre spred sig ryktet och i fredags var det dags för försök nummer två. Denna gång fick jag all anledning att ångra mitt snedsteg in på den elegantare banan. Millimetergranskning och näsan i vädret, precis den typen av gäster jag önskat kunde hålla sig på 40 mils avstånd, eller i alla fall på låtsaskrogen Innefickan. Inte blev det bättre av att personerna i fråga visade sig absolut noll koll på vad de pratade om, när de för tredje gången ifrågsatte frånvaron av finmalen svartpeppar i den eller den komponenten och och undrade varför peston var så isig när de smakade på libbstickagranitén hade jag helst av allt öppnat julklapparna för tidigt men valde ändå att följa linan ut och se notan på fem hundra kronor per kuvert bli betalad för två timmar arbete efter normal arbetstid.

Desto mer tacksamt var specialuppdraget tidigare under kvällen. I samråd med ägaren avvägde jag alternativen över hur vi skulle handskas med situationen att en vegan (=människa som inte tycker om mat) anonnserat sin planerade ankomst senare under kvällen. Skulle vi kolla upp adressen på Eniro och hänga hans katt i en fårtarm eller skulle jag helt enkelt ta och laga en maträtt utan animaliska produkter? För att i förväg kompensera för vad jag ännu inte visst senare skulle visa sig vara ett katastrofalt beslut från gårdagen beslutade jag mig för att riva av klassikern "Arroz Meloso", paellans (arroz seco) okända syster vars förträfflighet jag indoktrinerats med i risets förlovande land Valencia under tre månader i början av året. Efter att ha slickat tallriken och i tur och ordning klargjort för mig, servitrisen och ägaren hur fantastiskt nöjd han var lovade han återbesök. Ett besked jag mottog med skräckblandad förtjusning.

Att jag bloggar så lite och så SOLOfierat beror på att min dator lagt av sedan någon vecka och att jag lever mitt liv för, med och på SOLO förnärvarande.