Ovan ser ni min dotter Kerstins lista över sin favoritmat. Jag har en liten tanke om att gå igenom den listan och skriva om varje rätt och försöka sätta egen prägel på grejerna. Jag lovar ingenting, men hoppas det kan bli så. Vi börjar med "Spageti och kötfäkåk". 

Spagetti och köttfärssås - matlådornas konung, helt utan konkurrens. Jag tänker inte skriva Ragu Bolognese eller något annat italienskt för jag vet ju inte ens var man sätter apostroferna (eller ens om det kallas apostrofer) över bokstäverna på italienska. Jag pratar om hederlig svensk köttfärssås som är med på alla barns listor över favoritmat.

Längst bak på ståplatsytan står jag med ömma fötter och lutar mig mot ett staket. På scenen står Kent och tar farväl. Ett långt farväl. Inte bara timmarna ikväll, utan många och långa avskedskonserter till den sista någon gång i december. Det är knappast en slump för den som kan sitt Kent - i september fattas det svåra beslutet, och i december finns inte längre några hjältar kvar. Inte ens de som står på scenen framför mig?

Sist jag fyllde år fick jag en rakhyvel i present av min man. En sådan där present som kan vara väldigt jobbig att få om man inte uttryckligen önskat sig den själv. Det hade jag lyckligtvis. Kanske inte någon vansinnigt romantisk gåva, men en som han faktiskt var bättre på att köpa än jag.