Jag har inte läst den. Jag har inte 100 % koll på vilka som fick vilken utmärkelse, men jag har inte missat att White Guide (WG) har kommit ut. Inledningsvis kan jag säga att jag delar mycket av Robins kritik och att varken WG, Sveriges bästa bord (finns den fortfarande) eller Guide de Michelin är något jag religiöst läser eller ens har särskilt stort intresse för. Internets uppkomst har på något sätt fråntagit dessa skrifter sitt ursprungliga, och beundransvärda syfte. Att lyfta fram och belysa bra kockar och restauranger är något alla borde syssla med, och det är uppmuntrande nog något som sker i större utsträckning på forum och i sociala medier. Att guiderna ger ett betyg legitimitet antar jag är en poäng som talar för deras existens, men jag tycker personligen att man har gått bort sig lite bland horder av personal och bländande vita dukar.

Jag förstår att helhetsupplevelsen vid ett restaurangbesök är viktig för många och det är inget fel med det. Visst är det coolt att ha ätit så många stjärnor som möjligt. Men om man som jag, inte bryr sig så mycket om det blir det sorgligt när bra kockar tvingas in i en fåra för att få uppmärksamhet.

Men, istället för att gnälla på ställen med fler kockar än sittplatser och mer labbutrustning än AstraZeneca så ska jag peka på en lösning.

Matsverige, titta på Frankrike! Spanien, Korea och Vietnam har varit heta länder och bidragit till mycket i matvärlden den senaste tiden. Men allt gammal är nytt igen, och i Paris finns lösningen.

Jag har vid många tillfällen gjort mig rolig över fransk matlagning även om jag alltid har respekterat vad Frankrike har gjort för gastronomin rent historiskt så det är väll inte mer än passande att de nu läxar upp mig.

Det är iofs inte den gamla skolan som har tagit fram riset utan en ”ny” våg av kockar, restaurangbesökare och recensenter. Det senaste decenniet har det nämligen hänt något i Paris. Det är visserligen en guide, men för att inte fastna i min tidigare kritik av just denna form av matrecension så kan jag kalla det en rörelse.

Le Fooding har som mål att kasta av det ok som kockar och restauranger med ambition oftast slavar under. Man slänger sig med det lite krystade ordet ”Bistronomy”, och vill göra bra vällagad mat till en rättighet åt folket i sann fransk revolutionär anda. För att inte brodera ut för mycket så kan man kort sammanfatta det i att allt utom kockarnas skicklighet är bortskalat från det som premieras av Michelin, och faktum är att jag aldrig har ätit så bra som när jag har ätgt efter råden i Le Fooding.

Det är inte längre svår att få hit tidningen via deras hemsida även om den är dyr i portot. Så även, om man som jag, inte förstår särskilt mycket franska är den värd att köpa bara för att stödja rörelsen. Och ska man åka till Paris är den ett måste!