2008-07-28 av Redaktionen
Annons
WHITE GUIDE NORDIC: Den andra upplagan av White Guide Nordic har idag lanserats på ett event i Helsingfors. Mer än 200 journalister och krögare fanns på plats. I år täcker den nya guiden 300 restauranger i Danmark, Sverige, Norge, Finland, Island, Färöarna och Grönland.
Du befinner dig på Sveriges matigaste sajt. Vi som har startat den vill att Taffel.se ska bli den självklara svenska samlingsplatsen för matnördar och matälskare.
Recept
Du befinner dig på Sveriges matigaste sajt. Vi som har startat den vill att Taffel.se ska bli den självklara svenska samlingsplatsen för matnördar och matälskare.
Kommentarer
Amandine är inte helt lättodlad och skörden är ofta blygsam -- ibland bara tre eller fyra potatisar per stånd -- men vilka potatisar!
Påminner lite om mandel men mycket, mycket godare.
Olivolja Ok, men hur långt ifrån kommer:
Citron (Medelhavet?)
Pinjenötter (Medelhavet?)
Vitlök (Södra Europa?)
Feta (Grekland äkta eller Danmark fejk?)
Apelsinblomshonung (Medelhavet?)
Svartpeppar (Asien?)
Flingsalt (Medelhavet, Atlanten?)
Rormarin (Medelhavet?)
Chevre (Frankrike?)
Ingredienser plockade från recepten i artikeln.
Det där med 100% "Lacavore" kan nog bli väl svårt i ett nordiskt land som Sverige om man vill ha lite sting i anrättningarna.
Sorry, det blev Lacavore istället för Locavore
Hej Per! Recepten är inte Tomas utan mina som förslag på vad man ska göra med sin skörd. Om du läser recepten så står det med stora bokstäver högst upp att det är jag jag som är receptmakare, inte Tomas. Tomas matlagning står beskriven i texten.
Vitlök går för övrigt utmärkt att odla i Sverige. De blir små och oerhört starka. Rosmarin trivs bra i täppor men man får ta in dem på vintern. Feta på får och get görs i Sverige på flera håll.
De flesta locavorer tycker att det är OK att använda kryddor och smaksättare som importerats.
Daniel: Jag älskar också Amandine men tycker inte alls att den påminner om mandelpotatisen. Amandine är oerhört krämig med mild smak medan mandelpotatisen är enormt mjölig och grov med kraftig stärkelsesmak. I alla fall de jag ätit.
Det fåniga är ju att man knappt kan vara lokavor (vi måste väl ha nåt slags försvenskad variant av locavore?) om man bara handlar i vanliga mataffärer. Inte ens om man synnerligen generöst tolkar det som "att bara äta svenskt" (eller danskt/norskt/finskt för den som befinner sig nära landssgränsen).
Framför allt när det gäller frukt och grönt (men även för t ex småskaliga mejerivaror). På äppelfronten har den äntligen bättrat sig, lite, men det kan vara helt omöjligt att få tag på basala saker som bönor, förutom influgna från Kenya... Är det behovet av att köpa in stora, logistiskt lättplanerade varupartier som styr?
När jag varit utomlands har det varit betydligt lättare. Vilket känns fånigt.
Per har en poäng i att några av recepten kunde vara lite mer locavoriska. Särskilt tycker jag man ska gynna lokala honungsproducenter i mesta möjliga mån, för bina är jätteviktiga för pollineringen. Apelsinblomshonung är förstås gott, men tro mig, rinnande färsk försommarhonung från grannbyn är snäppet vassare.
Men Per ska veta att vi somliga år odlar både rosmarin och vitlök.
Jag vill poängtera att artikeln framförallt är en hyllning till det egna odlandet. Så mycket som är möjligt med hänsyn till utrymme, klimat och tid.
Eget smakar alltid bäst!
Vår skörd av Amandine ger faktiskt riktgt bra utdelning i år. Ca 10 potatisar per stånd. Tack vare välgödslad, sandig jord i ett bra läge.
Som sagt lite mer kan plockas lokalt. I vår tårta var det ättika istället för citron. Perstorp ligger ju inte så långt bort, eller hur?
Lisa: Bara så att det inte sprids några missuppfattningar, vitlök odlad i Sverige är inte nödvändigtvis liten och jättestark, det beror på vilken sort det är och hur den odlas. Den kan lika gärna vara jättestor och mild. Likaså kan mandelpotatisen ha väldigt olika karaktär beroende på, bland annat, om den är odlad i norra eller södra Sverige, hur färsk den är, jordmån och en mängd andra faktorer. Min rosmarin frodas i växhuset sedan tre år och är nu en riktig buske som jag skördar året runt. Timjan och salvia överlever ute i rabatten här på Vikbolandet. Kesella finns däremot inte att få tag på i sommarbutiken.
K: De sorter jag fick mig rekommenderade när jag skulle frilandsodla i Uppsala av de snälla människorna på Ultuna var av den pluttiga typen typen. Här på Holmen har vi lyckats att av en gigantisk frodig vitlök som urmoder få fram bonsai-vitlökar (mar-vitlökar, kanske det heter i skärgården). I södra Sverige är det nog enklare med de större milda sorterna. Och i drivbänkar i Mallan- Sverige.
Mandelpotatis räknas i alla fall enligt de flesta källor som en ovanligt mjölig potatis även om lokala varianter säkert förekommer. Jag har faktiskt aldrig stött på en som smakat i närheten av den ljuvt krämiga Amandine.
Jag har svårt att förstå vad som menas med en 'krämig' potatis, om man inte menar en rutten potatis, och det tror jag inte att du menar, Lisa.
Jag begriper inte detta med krämig? Amandine är ju mjölig? Visserligen inte i lika hög grad som Mandel. Att Mandel är ovanligt mjölig kan jag gå med på.
Jag har aldrig smakat kommersiellt odlad Amandine utan min jämförelse gäller egenodlad Mandel mot egenodlad Amandine.
Tomas: Det var en bra upplysning om jordmånen. Mitt problem med liten skörd av Amandine kanske beror på lerjorden. Har tidigare fått veta att det inte ska spela nån roll men det gör det kanske?
K och Daniel:
Daniel om din Amandine är mjölig är det per definition inte en Amandine som den ska vara. Amandine är en fast (omjölig) potatis enligt mitt minne och alla källor jag hittat på nätet. Jag åt min första Amandine på Sofiero när sorten var helt ny och vi testade många potatisar mot varandra. Då som nu var Amandine smörig, mjuk, fyllig och len med söt mandelsmak (därav namnet). När jag pratar om krämighet är det lenheten jag är ute efter, inte att den är mosig. Namnet och formen gör att den oftast förväxlas med mandelpotatisen som är mjölig och kokar sönder lätt och har en helt annan konsistens. Amandine är dessutom framodlad för att ha extra tunt skal och vara primörig året om.
Naturligtvis spelar jordmån roll men till smak och konsistens är dessa potatisar rejält olika och tillhör de olika grupperna fast/mjölig vilket har med mängd och typ av stärkelse att göra.
Här hittar ni resutlat med smakord för blindprovningar. Mandelpotatis har en mörkare, strävare, mer stärkelserik smak (råa solrosfrön och ärtor applåderar jag som smakord) medan Amandine drar åt ljus kastanj och mandel.
Ett kul experiment är att om man säger till folk att de äter mandelpotatis så tycker de att den smakar mandel. Men vid blindtester hittar de ingen som helst mandelsmak hos mandelpotatis.
www.svenskpotatis.se/download/Rapport%20Potatisens%20smakord,%202008,%20...
Vet du Lisa, jag börjar tro att jag fått en Amandine som inte är korrekt. Den ser ut som på bilderna jag hittar på nätet och det tunna skalet stämmer men i övrigt går det inte ihop. Potatisarna kokar sönder på nolltid och de är svåra att steka då den mosar sig.
Visserligen är jag van att bli lurad men när det gäller något så allvarligt som mat så blir man ju en smula bekymrad.
Daniel, jorden gör en stor skillnad. Förra året odlade vi i Amandine i lerjord och då hade vi en mindre skörd per stånd. Min gamla mamma säger att det finns ingen potatis som går upp mot en odlad på sandjord. Jag tror det till stor del hänger samman med att sandjord ger mer värme och dränerar bättre.
Håller med om Lisas beskrivning i alla avseenden av Amandine - det är en fast potatis.
Det finns ett litet problem med brunröta detta år så vi funderar på att byta till nästa år. Alla bäddar ligger såpass nära varandra att det är risk för spridning. Någon som har bra förslag?
Daniel: Skandal, jag kan ordna ett expertvittne från Svensk Potatis.
Tomas: man kan alltid emigrera till Amerika när potatisskörden slår fel. Beprövat knep.
Tomas: jag provade att leta lite information om brunröta och dess spridning. Den samlade visdomen verkar vara att:
*) Brunröta orsakas av bladmögel som sprider sig till potatisknölarna, och att man ska kupa potatisen ordentligt (så att den inte har kontakt med blasten, så att möglet inte kan sprida sig) - och ta bort mögelskadad blast direkt.
*)Eftersom mögelsporerna kan leva kvar i jorden ska man dessutom inte odla potatis på samma plats oftare än vart sjätte(!) år, och inte heller sätta potatis från förra årets brunröta/mögeldrabbade skörd (eller tillåta överbliven/bortglömd fjolårspotatis att ligga kvar i jorden).
*) Gamla potatissorter är generellt mer känsliga mot bladmögel än nyare sorter, så det kan vara vettigt att byta sort.
Hoppas något av det kommer till nytta. Hemodlad potatis är ju klart överlägsen de sorgligt stötskadade knölar man ofta hittar i affären...
För att bryta potatisdiskussionen: det är något visst med att odla själv. Helt plötsligt försvinner de elitistiska kraven på grönsakerna. Man accepterar glatt den krokiga moroten och att sallaten visst fransat sig lite i kanten. Min Mr Paque är förövrigt min man, somliga har ju tur... Skåne borde m a o vara helt ok för en locavore; rapsolja har vi så det sprutar om det,frysta gröna(underskattade)ärter exporteras till hela Europa men mobbas ofta härhemma, biffkorna går lösa på heden och sockerbetorna kan vi till nöds dra upp själva på hundpromenaden.Här är inga svårigheter med tjugomilagränsen. (Glömde nämna att rosmarinen brukar övervintra utomhus)
Hej Lisa,
Jo jag såg din signatur vid recepten.
Frågan var allmänt ställd och var väl snarare någon slags "gong-gong" för att uppmärksamma att vissa trender inom den kulinariska utvecklingen kanske kan vara lite svåra att leva upp till.
Eftersom jag inte bott i Sverige på 17 år vet jag inte hur lätt det är att få tag på "Sri-Lanka-kanel, apelsinblomshonung" o.dyl. i Falköping eller Ludvika t.ex.
Jag vet att utbudet i Sverige har ökat betydligt med nya smaker, både exotiska och inhemska och det är jättekul!
Man kan prata om glocalism.
Det är inte helt korrekt att nämna det i samband med det här med locavoring som är heroiskt i ett iland är en livsförutsättning i ett uland.
Sidor