Har jag skrivit om ost? I vilket fall kan jag inte ha skrivit tillräckligt om ost – och absolut inte om osten.

Ost älskar mig.

Jag älskar ost, och det är en besvarad kärlek. Sådant ska man vara glad för. Alla länder jag bott i har haft sina fördelar ostledes – en cheddar eller dubbelgloucester eller stilton är exempelvis inte så dumt – men Italien slår dem alla. Så är det alltid när vi talar om mat: Italien vinner. Ellen Rydelius instämmer förstås:

Efter min passionerade utläggning om zucchini härom veckan trodde väl ingen att jag skulle lovorda ännu en grönsak. Dagens ämne är egentligen en frukt, som används som grönsak och är en relativ nykomling i svenska kök. Nordisk Familjeboks andra upplaga meddelar 1919 att tomaten ”särskildt under senare tid fått  allt allmännare användning i hushållet”, men ännu 1954 tycks den så ointressant att Ellen Rydelius inte tar upp den i sina kulinariska ordlistor. Ändå är tomaten full av fördelar. Den har många användningsområden och vacker färg. Äter man den rakt av, som ett äpple, märker man också dess intressanta inre. Det är ju inte bara en skön utsida som räknas.

Det finns många skäl att resa till Italien. Maten är inte minst viktig, åtminstone för mig. Vår mathållning hemma är ofta italiensk eller italienskbesläktad, men den smakar aldrig som här. Jag minns en gång i Asciano, vår toskanska by, när jag försökte bispringa en önskan om kött och potatis med att laga köttlimpa. Med svensk husmanskost hade den föga likhet, vilket väl delvis berodde på att köttet var grövre malt men också på att jag min vana trogen slängde i lite allt möjligt – antagligen också italienska örtkryddor. Efter nitton år minns jag den rätten fortfarande, vilket ju är mer än man kan säga om de flesta vardagsmiddagar.