När jag bläddrade igenom gamla recept idag så hittade jag en artikel utriven ur en gammal Ica-Kuriren, säkert tjugo år gammal, om hur man gjorde sina egna gräddbullar. Önskar att jag aldrig hittat den.

Att stansa ut smörgåsrånen och vispa ihop äggvita med socker och gelatin var en baggis. Att spritsa ut smeten var ett rent nöje. Sedan skulle man vänta medan topparnas yta torkade i kylen i fyra timmar. Sist kom då det moment som i artikeln beskrevs som ”kladdigt men roligt”; att doppa topparna i smält choklad. Kladdigt stämde. Jag fick ett totalt psykbryt och bröt ihop i skrattparoxysmer när jag försökte hålla i kexbottnarna som blivit alldeles mjuka av fukten och gled ur fingrarna när den alldeles för tjocka chokladen tyngde ner gräddtoppen. Fullständigt omöjligt uppdrag. De få toppar jag ändå ”lyckades” med med smakade inte ens gott. Chokladen blev för tjock och smälte nästan bara jag tittade på den.

Vissa saker ska man överlåta till proffs. Nu går jag och köper mums-mums.