Priset man får betala för att man tillhör de där som vill äta fastlagsbulle på fettisdagen, alltså om två veckor, är att alla redan tröttnat på piffiga semmeltips. Jag tar risken ändå och lägger ihop den med den där andra, att bli stämplad som receptkonservativ i dessa dagar då all mat helst ska ha ett ädelt syfte och vara nyttigare, grönare, magrare och mer alternativ för en trendkänslig matpublik som ständigt törstar efter nyheter. Så läs det här för var det är: en bloggpost om en vanlig jäkla fastlagsbulle, fastän i mitt tycke en mycket god och kärleksfullt bakad sådan. Hur banal som helst.

Häromdagen fick jag oförhappandes upp en länk till en "nyttig" semla som frestade med kvarg, fiberhusk och stevia i degen och fyllning utav proteinpulver utblandat med keso och banan. Det fick mig nästan att ta till lipen, hur mycket ängsligt självhat kan man prega in ett vanligt bullrecept? Om man är intolerant finns det självklart all anledning att byta ut en eller ett par av ingredienserna. Och visst: vi kanske inte kompensationsfastar nu för tiden, har man viktproblem behöver man kanske inte sätta i sig en baddare om dagen, och du är givetvis fri att välja vilken vegansk fyllning du vill. Men en fastlagsbulle som inte får symbolisera överdåd är liksom ingen fastlagsbulle längre, dess funktion är att vara för mycket av det goda, som gommens svar på den rafflande avslutningen av karnevalen i Venedig. Känner du dig så skuldtyngd att du genast måste springa av dig din årliga semla på löpbandet bör du kanske fundera på att söka hjälp.

Vi ser mängder med nya semmelvarianter varje år, antingen indränkta i kolasås eller hoprullade till wraps, med chokladgrädde eller utan. Personligen vill jag ha en klassiker i en slät vetebulle med lagom mängd kardemumma som jag bakat själv. Min präktighet har dock en gräns, vi bakar exakt tre stora vetedegar om året: till fettisdagen, till kanelbullens dag och till lussebullarna vid första advent. Inte på grund av påtvingad självbehärskning utan för att jag är trebarnsmor och inte har lust att skruva upp efterfrågan. Det blir lite mer speciellt då, och det finns ju så himla mycket annat man kan baka eller laga däremellan. Jag gör därför ganska stora satser och fryser in direkt. Släta bullar är utrotningshotade på konditorier och kaféer och jag tycker om enkelheten med en slät vetebulle till en kopp kaffe, eller till ett glas kall mjölk då och då. Min man tycker om att äta dem med smör och ost. 

Till fastlagsbullarna har jag mer mjöl än i saffransdegen (som annars blir torr) och mer smör än i kanelbulledegen (där remoncen tillför extra). Dessutom så tillsätter jag lite hjorthornssalt i vetebullarna som ska bli semlade, eftersom det ger en luftigare konsistens (om man nu inte har för avsikt att dränka bullarna i het mjölk) som bildar en bra kontrast till den tyngre fyllningen. Tidigare år har jag bakat bullarna med raskdeg och bortgörning. Det gör jag inte längre; jag tyckte inte att skillnaden blev tillräckligt stor för att vara motiverad, och dessutom blev det svårare att delegera bullbaket till barnen. Men jag bakar på mindre jästmängd (25 g) och med rumstempererat smör tillsatt i klickar till en riktigt smidig deg.
Fyllningen då? Ja, jag tycker ju att bullen ska vara ordentligt urgröpt och återfylld med inkråmet, mandelmassan och en liten gräddslatt på vanligt vis under den lätt sötade vispgrädden. Fast jag är den enda i familjen som verkligen gillar mandelmassa, har det visat sig. Så därför gör jag den här varianten med blåbär: