Blicken hos paret som precis upptäckt oss glömmer jag aldrig. Det kan fan inte vara sant. Inte heller hur de sedan tittade på varandra, stod där tvehågset och säkert funderade på att bara ge upp, vända och gå ner till bilen för att åka hem igen och aldrig komma igen. Men ändå bestämde sig för att skaka av sig den obeskrivliga nesan och stanna kvar. För det var ändå deras ställe. Deras hemliga ställe för svart trumpetsvamp, det hemliga ställe de kunnat plocka av varje år utan någon som helst konkurrens. Och nu stod vi där. Med en redan halvfull korg, och till råga på allt med en sovande bäbis hängande i en sele. Vi var inkräktarna. I ett paradis som inte ens var vårt.
Det kunde egentligen inte vara sant. Åtminstone var det hela så osannolikt, att det inte skulle kunnat hända, om det nu inte var så att det redan hänt. För det var första gången vi ens var i närheten. Vi var ute efter svarta trumpeter, det erkännes, men hade ingen aning om var vi skulle kunna hitta dem. Jag hade i själva verket aldrig hittat en enda tidigare. Att vi klev in i den där lilla hasselbeväxta sluttningen var på känn; jag vill minnas att det såg ut som ett bra ställe att dricka kaffe på. Men jag hade snabbt upptäckt några små trumpeter på marken invid en rishög, och dansat en utlovad segerjigg, sedan letat vidare. Och hittat det stora stället. Huvudådern. Vi slog bara paret med någon halvtimme. Dessutom var det sista gången de skulle komma dit. De var på väg att flytta från stan, och ville egentligen mest ta farväl av sitt ställe. Plocka trumpeter en sista gång. Jag kände med dem, djupt och intensivt, och höll mig ifrån några bra ställen där de kunde få en del i sin korg (eller var det pappkasse?) trots allt. Kanske en klen tröst. Vi hade befläckat deras paradis.
Till den där lilla backen har jag kommit tillbaka många gånger. För mig är det inte bara en anonym slänt alldeles nära en grusväg, utan ett mausoleum för mina minnen. Minnen från ett annat liv, en annan tid. När storflickan var så liten, så liten. När så mycket fortfarande återstod. Och allt som aldrig skulle få bli sagt eller gjort. Sådana minnen blir vålnader. De viskar till mig. Plågar mig lite. Jag ser oss där, jag ser mig genom kameraögat stå med flickan i selen, hon sover djupt som hon brukade göra och jag drar henne lätt i de små benen. Jag fyller dessutom år den dagen, och ser väldigt stolt ut. Det hade varit en väldigt bra dag. Nu undrar jag vad det där paret tog med sig från samma ställe. Minnet av glädjestöten i bröstet när de första trumpeterna hittades, säkert. Vad pratade de om när de var där? Vad drömde de om? Slog drömmarna in? Längtar de tillbaka?
Det var ett mellanår för svarta trumpeter i år, så även där. Men även ett mellanår är ohyggligt mycket bättre än den obarmhärtiga trumpettorka som rått i flera år. Till rekordårens skördar är det långt, då jag plockade så mycket att jag ville gråta av leda och utmattning. Och jag har bara hittat svarta trumpeter just där i år, ingen annanstans. Men det gör just inte så mycket. Jag gläds allt mer åt allt mindre. Det är en rätt god egenskap. Och ibland har man just inget val.