Verkligheten beskär effektivt ens tillgängliga tid, tid tillgänglig för bara en själv. Tid för de långsamma utflykterna utan mening och mål. Där inget annat krävs av en förutom att vara människa, att bara låta tankarna födas och föröka sig. Stunder som får en del att krypa ur skinnet och bli kliniskt vansinniga, medan andra självmant och med lättnad kliver ner i en brunn av tystnad och ensamhet, dricker sig otörstiga och kliver upp igen med en aning mer energi, en aning mer hel. Mitt ute i skogen är man inte alls ensam bara för att man är där själv, om man fick med sig rätt tankar dit.

Så jag brukar försöka lägga dit en målsättning med mina allt mer sällsynta walkabouts. Sådana målsättningar kan vara riktigt anspråkslösa. Att hinna till det där stället för att bara ha varit där i år. Att få med mig något hem. Att gå långt. Eller som igår, se om streckmusseronerna kommit upp än. Det händer med jämna mellanrum att man frågar mig om vilken min favoritsvamp är, och det är förstås endast några magnituder under att avkräva mig ett svar på vilket av mina barn jag älskar mest, men mitt svar brukar bli just streckmusseron. Oklart varför, men ändå ett bra val. Först och främst för att den är en av de godaste svamparna jag vet. Smaken sticker inte direkt iväg någonstans, bara ren och klar svampsmak, med högt umamitryck. Konsistensen är trådigt fast, med fint tuggmotstånd, långsamt och kungligt ger den efter mellan tänderna, snarare än att kollapsa omedelbart eller kännas svampig på det där sättet som gjort att så många inte klarar av att äta svamp. Den luktar också underbart, speciellt när det är fuktigt ute så att hatten blivit hal och klibbig. Då luktar den hav, salt och skog. Ostron, brukar jag tänka. Smörstekt rare så att konsistensen bevarats är mitt råd.

Men det som gör mig gladast är att den är så vacker. De ståtligaste exemplaren ser ut som om en stram japansk konstnär överdoserat sake och släppt lös sina hemligaste Pollock-drömmar. På en stillsamt grå yta går raka blyertsstreck snett och vint över hatten utan någon speciell plan eller mening, utan vare sig ändamål eller rimlighet. Jag läser streckmusseronens hattmönster som ett meddelande utan ursprung, som tecken rotade i kvantfluktuationer och inte genom en skapares hand. Eller som om de gråa, flammiga rivna höstmolnen som den växer under pressats ner av ett övermäktigt tryck, som om himlen tvingats ner för att snudda vid marken och sedan lämnat avtryck på streckmusseronens klibbiga hatt.

Jag hittade mina streckmusseroner på promenaden igår, på det vanliga stället, som jag föresatt mig. Och jag hann ändå tänka. Det  blev en bra promenad.