Svulstigt, oanständigt och helt oemotståndligt
Helst skulle jag vilja ge inlägget titeln "Men nu får det väl fan ändå vara nog" angående den segdragna bihålecentrerade förkylning som i snart två veckor gjort ätande och matlagning till ett glädjelöst måste. Men för att inte skrämma bort mina få läsare håller jag tyst om min banala nästäppa och frossar istället med de sinnen jag har i behåll.
Mina ögon är det inget fel på och följaktligen har jag fastnat för det mest porriga och visuellt anslående som visas på TV just nu. Det är en orgie i stönanden, fingerslickande och köttiga närbilder, slipprigt framviskade kommentarer, allt drivet framåt av en pumpande och höftvaggande musikmatta som oftast gungar stilla i bakgrunden men som stegras för att förstärka den skamlösa njutning som uttrycks i bildrutan när orgien börjar peaka i ren extas, när kameran zoomar in på och dröjer vid beslöjade ögon och flottglänsande läppar som liderligt slickas rena.
Såg ni samma program som jag? Det kanske var min smakmässiga understimulans som fick mig att överreagera, men onekligen är On the road again som visas på Kanal 9 på onsdagar (med det svenska namnet Spanien runt med Gwyneth & co) ett ambitiöst försök att istället för det gamla trista lukt-TV införa dopamin-TV. Gwyneth Paltrow, epikurén och kändiskocken Mario Batali, den New York-bitske matskribenten Mark Bittman och skådisen Claudia Bassols hålls inte tillbaka när de cruisar, käbblar och äter sig Spanien runt i den mest ohämmade produktplacering som någonsin visats på TV; det är inte lyxbilarna, kläderna eller ens maten som är produkten som skall säljas in utan ett helt land, gissa vilket.
Idén är förstås helt genial, i det här formatet, förklädd till de fyras matorgier, passerar reklamen utan problem alla mina försvagade och i vanliga fall kritiskt tänkande grindvakter till hjärnans känslocentra och jag kan lätt se mig själv i den nedcabbade bilen, fräsandes runt på perfekta vägar i en natur som ofta är så färgmättad och inbjudande att den påminner mig om glasträden nere i skattkammaren dit Aladdin tog sig in, jag ser mig äta frukost bredvid Gwyneth och bli matad av Mario Batali med grillade räkor som dock sprattlade för 30 sekunder sedan.
Vardagens små förtretligheter når mig inte längre, jag har lösgjort mig från verkligheten och lever i en färgsprakande dröm, en dröm full av visuellt överförd njutning men märkvärdigt tom på smakintryck och det är här nånstans jag brukar vakna upp och känner mig billig och lite tom. Jag får skaka intrycken ur huvudet för att kunna se slutet av programmet i ett lite mer nyktert ljus. Jo, jag vet att det är ett genomkommersiellt spektakel men jag kan inte tro något annat än att njutningen jag ser är på riktigt, jo jag tror på att allt är precis så gott som det ges intryck av att vara för nog skulle Mario ha rutit ifrån annars och nog tänker jag mig en semesterresa till Baskien, Katalonien förstås och Madrid får man inte missa, språkkurser finns på distans och nog har vi råd, lillan kan vara hos...nej, lillan skall förstås med och där sitter jag i soffan och har förförts till att svälja hela kamelen på en gång.
Måtte förkylningen släppa snart så jag vågar se på TV igen.
Kommentarer
Det låter som Bear Grylls, överlevnadsbranschens drama queen, som bland annat visat hur man kan överleva torka på savannen genom att krama vatten ur elefantbajs.
Det finns nåt för alla smaker därute. :)
Matporr fortsätter alltså att vara högaktuellt, som om skräckprofetian om virtual reality redan inträffat IRL. Jag touchade ohjälpligt ämnet själv i mitt senaste inlägg. Såg inte programmet men väl ett överlevnadsprogram där programledaren tog skydd mot en sandstorm genom att krypa in i ett kamelkadaver.
Funderar på att luska upp den men antingen gillar jag den inte och blir sur eller så fastnar jag totalt och blir sur för att jag inte hinner med något annat.
Söndersponsrat eller ej så är det ett av få matprogram som verkligen skruvar upp min aptit. Det är kanske tveksam TV, men riktigt bra reklam.
Jag tycker själv att det programmet är råtrist, och då är jag fanatisk följare av de flesta matprogram jag kommer åt. Two fat ladies är långt mycket roligare.
Då slipper vi trängas i etern, Emil, tanterna lyckas aldrig fånga min uppmärksamhet. Det är lite kul att tänka sig dem i spanienformatet i alla fall, med närbilder och pumpande musik
Eller Mario Batali i sidovagnen. :)
Sidor