Jag vet inte riktigt hur det går till när jag tittar igenom en mattidning eller en kokbok och verkligen drabbas av ett recept, men ibland händer det som tur är. Triggern kan vara något långt mindre än ett helt recept, kanske bara en bild, en råvara eller teknik, kanske bara en mening eller ett ord. När min blick sugs in i tidningen och omgivningen dimmas vet jag att det har hänt igen: för mig omedvetna men redan dragna trådar har knutits samman, en förlösande association har inträffat. Vid det här laget stirrar jag på receptet och kan inte titta bort, jag är en slav i egna bojor.

Sådana här tillfällen kan sätta igång en synestetisk kedja, sinne efter sinne hakar på och jag börjar inbilla mig att jag känner smak och lukt, jag ser mig plötsligt vid spisen, lagandes mat eller vid matbordet där jag prisas för resultatet av en servil, tallriksslickande hop.

Senast det hände satt jag och bläddrade i Diné & Dryck, en i raden av reklamtunga mattidningar av vilka jag blir så sockerchockad av färger, lockrop, närbilder, förförisk layout och gloss att jag lätt villar bort mig och tappar intresset. En del av texterna var välskrivna (jag gillar det Ulrika Karlsson gjort), annat skrivet med mer entusiasm än förmåga, och i intervjureportage gör man det som vanligt enkelt för sig och ger sina objekt fritt utrymme. Kanske är jag bara en sur typ men jag lockas inte av låtsat festglada människor, dansk design, linjalmåttade dukningar i lantliga kök och reklamfilmsestetik. Jag gillar djupdykningar i redan smala ämnen, encyklopedisk kunskap hos tokdårar som äter, reser eller skriver för att de inte kan hejda sig. Gemyt och idyll säljer nog fler mattidningar, det medger jag.

Så bläddrade jag i alla fall fram ett recept som hoppade upp och slog till mig. Ett recept på en flamländsk köttgryta, Stooflees. Jag tittar på det nu igen, och kan som väntat inte säga precis vad som väckte min uppmärksamhet. Receptet flankeras av en bild men grytan i sig är en orgie i bruna nyanser utan estetisk lockelse. Det kan ha varit tekniken med brödet och senapen (se receptet) eller trappistölet som skymtar oskarpt i bakgrunden, jag vet inte.

Nu när jag lagat receptet och därmed desarmerat det är den synestetiska laddningen inte lika stark längre, men jag grips fortfarande av det och vill dela med mig. Det är en gryta ingen behöver vara rädd för utan följer samma princip som de flesta grytor: skär saker i bitar, bryn dem, täck med vätska, sätt på spisen och glöm bort. Det är lätt att lägga i lite av varje av det man gillar i en gryta: fläsk, korv, svamp, tomat, rotfrukter eller vad som helst men den här grytan är så renodlad, bonnig och enkel så det kändes ohyfsat att avvika från receptet. Jag följde det istället så gott som bokstavstroget men lade till några kvarndrag kryddpeppar vilket visade sig vara ett lyckat infall.

Utan vidare dröjsmål ger jag er Stooflees, en flamländsk köttgryta som alla klarar och som de flesta kommer att älska.

Stooflees, flamländsk köttgryta

Receptmakare: Peter Jägerbro, baserat på recept av Anna Henning Moberg (diné & Dryck)

2 stora portioner

• 0.5 kg högrev, i grytbitar
• 1 st Fond du chef kyckling
• 1 stor gul lök
• 3 msk äppelcidervinäger
• 1 msk ljus sirap
• 6 katrinplommon
• 33 cl mörk trappistöl
• 10 smålökar
• 2 lagerblad
• Två nypor timjan, torkad
• 2 skivor mörkt surdegsbröd
• 2 msk Dijon-senap
• Salt, peppar, kryddpeppar, smör till stekning

1. Dela plommonen.
2. Finhacka den gula löken, bryn genomskinlig i smör, lägg över i en gryta.
3. Bryn köttet i smör i omgångar, lägg i grytan.
4. Bryn smålökarna gyllene, lägg i grytan.
5. Lägg i buljong (om man vill, inte nödvändigt), vinäger, sirap, katrinplommon, lagerblad, timjan, salt och peppar, och häll över öl så att det täcker allt.
6. Bred senap på båda sidorna på brödskivorna och lägg överst i grytan, detta reder grytan.
7. Låt sjuda i minst 2h, eller tills köttet är riktigt mört. Vänd runt allt innan servering så att brödet fördelas i grytan. Servera gärna med surdegsbröd och sirapsbräserad spetskål.