Hyllan i den vördnadsbjudande ekskänk där jag har min sprit ser ut som ett skämt. Bland en och annan respektabel, köpt butelj står flera kompanier av etikettslösa flaskor med färgskimrande innehåll. Det som för en del snarare påminner om halvfärdiga molotovcocktails är i själva verket resultaten av gångna års snapsexperiment, många sådana. Extrakt av blad, rötter, knoppar och blommor om vartannat. Häxblandade med varandra, när jag behövt flaskor till andra experiment. Det var många år sedan jag förlorade greppet över mitt snapsbibliotek, jag har för det mesta ingen som helst aning om vad flaskorna innehåller.
I julas trotsade jag ändå bättre vetande och tog ut en av flaskorna till julbordet. Jag tror att jag i brist på mer rationella kriterier tog den vars innehåll såg juligast ut. Men när vi smakade den - hej och god jul! - så var mina inledande brasklappar onödiga. Snapsen var god, aromatisk, kraftfull, passande. Men vad hade jag haft i den? Vi, de drickande, fick spekulera oss fram till svaret. Där låg små rotbitar på flaskans botten, och spriten var klart röd, så nog fanns där blodrot. Det fanns en tid då jag hade blodrot i de flesta av mina experiment. Blodroten är en gulblommig, oansenlig växt men roten ger förutom den röda färgen en stram smak, något åt medicinhållet. Snapsen hade dessutom en lätt kryddig arom som av stillastående skogsvatten, kväll och vemod; det låg några avlånga småtandade blad i flaskan så nog hade jag haft i pors också. Men vad var det där som såg ut som en uppblött grankvist, eller lite som trädgårdens åbrodd? Det var definitivt inte åbrodd i alla fall. Men vad? Vi smakade och resonerade, och plötsligt kände jag svaret inom mig. Jag såg växten framför mig, jag kände dofter, hörde ljud och andra förnimmelser, värme, frihet. Mina händer viftade frustrerat men jag kunde inte få fram ord. Däremot visste jag precis när jag hade plockat det där som nu så frustrerande undgick att bli nämnt vid namn. Och var.
Det var på en av mina favoritplatser på jorden: Ramsvikslandet på västkusten. Inklämt mellan Hunnebostrand och Smögen, utskuret från fastlandet av Sotenäskanalen. Ett paradis, vansinnigt vackert, med de slätaste klippor, som för tusentals år sedan pinats av inlandsis och smältvatten till böljande organiska former, lena som solvarm hud. Jag skulle kunna leva där. I ständig vandring från klippa till klippa. I rörelse på land eller i vattnet. Simma, dyka, springa, tänka. Själen genomgår en landhöjning, när vardagstyngden lyfts av. Millimeter för millimeter blir jag mig själv igen. Kanske bara där.
På Ramsvikslandet finns gott om strandnära ängar, där korna får beta salt gräs och känna musselskalen krasa under klövarna. På ängar och stränder finns växter som är speciellt anpassade till de bistra villkoren, som klarar att piskas av vindar och saltvatten. De spirar mellan snäckskalen, från en klippskreva med stänkvatten, ur sanden eller gräset. Där finns den koriandersmakande havssältingen, den fetbladiga strandkålen, glasörten, saltmållan. Ramsvikslandet är en botanikers dröm; här växer ibland i överflöd det som nästan inte hittas någon annanstans. Och det var här, på Ramsvikslandet, på saltängarna vid Grosshamn, som jag hittade den växt vars namn på julaftonen glimmade som silvret hos Tranströmers pantlånare.
Det var strandmalört. Liten och krypande, silvrig och tålig. Inte så kraftig i smaken som vanlig malört, men ändå med malörtsbeskan på plats och mer arom därtill. Strandmalört är av det sällsynta slaget, men det finns gott om den på de där ängarna. Där jag stod, vid ett julbord, med snapsen som värmde i halsen, kunde jag minnas just den dagen då jag tog med en kvist strandmalört hem. Det var en solig och varm men lätt blåsig dag i augusti, det stramade i skinnet av saltet som blivit kvar när vattnet efter simturerna dunstat. Kinderna hettade, smekta av solen från alla håll. Jag hade klättrat och gått och simmat nästan hela dagen, benen kändes starka men ömma, och jag var på väg tillbaka till vandrarhemmet igen för att ordna med dagens enda mål. Det var då jag såg strandmalörten och tänkte på snaps. Den snaps som jag flera år senare fick smaka av, och på julafton dessutom, med en smak som inte alls blygdes inför den feta och köttiga och kryddiga julmaten, utan som katigt stod upp. Smakligare än en vanlig bäsk, och mer njutbar.
Det vet man aldrig riktigt, i vilken form ens minnen kan bevaras. En del tydligen på butelj.
