Specialkost fungerar i hög grad som en kulturell gemenskap. Arbetskollegor och vänner bygger upp en samhörighet genom att dela matallergier, känsligheter och motvilja mot vissa livsmedel. Men en matöverkänslighet kan också göras till ett vapen mot en arbetsgivare man kanske inte gillar. Det blir ett extra besvär och man visar på att man inte underkastar sig. Det finns också exempel på rena mirakel där människor plötsligt kan tillfriskna från matsjukdomar när maträtten ställs fram på bordet, om den ser god ut; mat som gästen tidigare meddelat att den absolut inte kunde äta.

För första gången kan man nu tydligt se att svensk matkultur är på väg att dela sig efter genusgränserna. Mest specialkostönskemål formuleras av kvinnliga akademiker och offentliganställda kvinnliga chefer vill ha mer specialkost än manliga arbetare och tjänstemän i både privat och offentlig sektor. En åldersgräns går också runt 40-45 år där de yngre vill ha många olika slags specialkoster medan de äldre mycket sällan "skådar given häst i munnen".

I denna studie möter vi också individer som säger att de har sjuka människors medicinska diagnoser för att få äta den mat de vill ha. När väldigt många gäster spelar sjuka riskerar de verkligt sjuka att få sådan mat de absolut inte ska ha, och med då ödesdigra och dödligt livshotande konsekvenser till följd. Och den som fälls i domstolen för en felservering är kocken, inte servispersonalen, och inte heller de många människor som ger sig själva sjukdomsdiagnoser som till slut gör restaurangen ouppmärksam på vem som får vad.

Rapporten finns på den här länken https://bfuf.se/projekt/specialkost-en-studie/?fbclid=IwAR0J1OmkX_TIrmrT...