Vårljuset är speciellt, visste ni det? Men inte bara för att dagarna blir längre och mornarna blir riktiga mornar tack vare det där ljuset, det är dessutom fysikaliskt annorlunda. Inte bara innehåller det alla våglängder i det synliga spektrumet, utan också alla våglängder som ligger däremellan. Vårljuset är skarpare och mer obarmhärtigt än annat ljus. Det bryts annorlunda mot smuts på fönstret, det lämnar långa skuggor bakom varje dammkorn, och det sipprar genom sprickorna i oss och tar sig hela vägen in, som en kall vind drar det snålt kring själen. April är den grymmaste månaden, sades det en gång, men vilka ord räcker då till för mars?
Jag släpper i alla fall in det där ljuset genom nyputsade fönster. Och jag går till och med ut för att möta det ibland. Gruset ligger i drivor på den grå asfalten, och det ser ut som ett månlandskap. Jag plöjer knastrande igenom det på cykeln på väg till och från något och försöker att tänka, men det är kargt ute och ordkargt inne. Inte mycket blir sagt, eller tänkt.
Men frosten har släppt taget om jorden, och det börjar bli dags att tänka på täppan. Min odlingslott i hjärtat av eklandskapet. Jag var ute en första sväng idag. Hela landskapet är täckt av grått, torrt gräs. Det känns som om det skulle räcka med att sätta till en tändsticka för att få allt att flamma upp. Jorden ligger naken och nästan bar, men kvickrotens revor har redan börjat att klättra in. Hos kvickroten vilar inga sorger. Den är alltid på väg. Håller jag inte efter den exploderar den på något år. Men det var inte en sådan dag idag. Jag var inte där för att rensa eller gräva utan för att strö ut gödsel, och för att försöka kicka igång det tröga maskineriet igen. Hitta odlingsglädjen. Entusiasmen, som ska hålla mig glödande under alla de där arbetspassen som ligger framför mig. 
Det var i alla fall en underbar eftermiddag. Där var så fullt av vårens tecken och symboler så att den gott kunnat vara regisserad av Dan Brown. Ett par sångsvanar kluckade förbi. Nässlorna hade tittat upp. Under lövtäcket knoppade ramslöken upp sig. Koltrasten satt i ett snår och slipade på sommarens drillar. Vårpromenader pågick runt omkring mig. Solen hängde i trädtopparna och hade inte bråttom ner. Om jag lagt örat mot jorden är jag säker på att jag hört sparrisen knaka.
Jag grävde upp det jag tvingats lämna i höstas. Ängshaverrot, jag hade lämnat två stycken. Palsternacka, grov och lång som om den växt sedan tidig järnålder. Gödseln kom till slut på plats. Jag kunde börja tänka. Ska jag flytta pallkragarna? Var ska löken komma i jorden? Så småningom kände jag det hela dra igång. Och då och då en flashback till sommaren. En kort, elektrisk stöt med alla förnimmelser på plats: doft, solheta kinder, barnen som drar de första späda morötterna. Tidiga lördagmornar med ett öronbedövande fågeldön och hämtkaffe. De sena rens- och vattningskvällarna.
Jag fick med mig en liten ask ultraspäda nässelblad hem. Det blir just inte mycket soppa, men det behövs heller inte. Det blir en försmak av det som snart drar igång. Några matskedar räcker långt. Och läs Lisas klassiska artikel om lågtempererade ägg så förstår ni vad som passar bäst till.