Sakta vi gick hem från dagis
På väg hem från dagis och tvååringen häver sig bakåt, över kanten på sittvagnen. Blickar med det där fullständigt oskyldiga, blåögda ansiktet rakt upp, borrar sig igenom novembers betongmörker, förbi det och ut i rymden. Det är ett sådant där ögonblick med extremt filosofiskt djup, människa får smak av oändligheten, kanske för första gången.
-Stjärnor, säger hon. Jag frågar var stjärnorna är någonstans, och vad de gör där uppe. -I himlen. De jobbar. Med teater! Femåringen sitter och balanserar på min cykel, med sin gök i famnen. Hon fyller i.
-En del fåglar kan flyga dit. Astronautfåglar, sådana som trivs i rymden. De finns i Afrika. Jag undrar om det är långt dit? Hon tittar uppåt. -Jätttttelångt.
Vägen hem från dagis med barnen är en stunds respit. En spricka, mellan jobb borta och jobb hemma, ingen och inget kan nå oss där. Jag vet att femåringen tycker likadant. När hon har cykeln brukar hon fara i förväg, jag ser på cykelhjälmens vridningar hur blicken fastnar på än det ena, än det andra. Hur tankarna och själen får fara fritt. Och jag tänker på Sisyfos väg ner från berget, hur han fick räta på ryggen lite grand, kanske gnola på en slagdänga, vandra en liten stund mellan plågorna.
Men nu sitter hon som sagt på min cykel och vinglar. Hon har funderat vidare.
-Det är farligt att ta på stjärnorna, man kan dö. De jobbar däruppe, det är el i stjärnorna. Aha, säger jag, så det är därför de lyser? -Yes.
Hemma igen, och vi går igenom den vanliga proceduren: femåring upp för trapporna, jag och minstingen i hissen. Ropa i grannens brevlåda - kanske har de bakat? Först av med ytterkläderna, vem vann tävlingen? Det är onsdag, och det är fisk & äggsås som gäller, på kolja som nog är allas favoritfisk. Det är latmasksvarianten, jag lägger saltad fisk i en ugnsform, smular över en tärning fiskbuljong, häller över gräddmjölk blandad med maizena. Kokar äggen för sig, hackar och strör över dem när fisken gått klart i ugnen. Broccoli till det, och potatismos med rotselleri - inte snåla med smöret. Tvååringen står på stolen bredvid spisen och håller koll så jag inte gör något galet, med respektavstånd till allt som bubblar, fräser eller glöder.
Visst går fisken ner, och vi är rörande överens om att man blir stark av det här: broccoli och fisk och mjölk. Efter maten provar de att lyfta mig för att se precis hur starka de blivit, jag lättar från golvet, jag ramlar!
Kommentarer
Den här maten har blivit en storfavorit hemma hos oss! Tack snälla för det!
Roligt att höra, och vi kör fisk & äggsås ikväll med.
Kärlek!!
Det är helt underbara ungar.
Dina texter gör nästan att jag också vill ha barn:-).
Nästan?
Jag läste texten igen, nu vill jag ha fler! :)
Haha, ja men jag börjar från en ganska fast negativ nivå.. ;-)
Sidor