Det kändes lite besynnerligt att stå i täppan och hacka tistelrötter till tonerna av Gläns över sjö och strand, men nu var det så att barnen ville spela den och andra julsånger och då fick de göra det. De hade med sig sin fiffiga julbok med inbyggd spelare och klickade sig från låt till låt och diskuterade ivrigt vilken som var bäst och kom förstås inte fram till något annat än att den senaste var nog bra men att de ville höra nästa också. Det var sparrisen jag var där för idag. Redan tidigare hade jag sett att den börjat sticka upp sina urtida fjälliga zombiefingrar ur myllan, och värmeknäppen förra helgen var precis vad som behövdes för att sparka igång den på riktigt. Idag stack några riktigt feta stänglar upp, och fler är på väg. Jag skar ner några knubbisar och hoppas på många fler. Den som inte har tålamod att vänta de där tre åren efter plantering för att få börja skörda sparris ska kanske satsa på smörgåskrasse istället, så lång tid tar det, men å andra sidan har man - om man får sparrisen att trivas, en vän för tiotalet år framöver. Från ungefär nu fram till midsommar kan den skördas, sedan ska den lämnas i fred för att få samla kraft till nästa års primörer. Jag har smakat på sparrisen direkt ur landet och kan inte förstå varför man ska behöva göra något annat med den än att bara äta den som den är, så god är den. Söt, med mineralstinn ärtsmak. Vilken variant det är har jag ingen aning om. Det var förstås inte jag som planterade sparrisen. Jag tog över lotten nu i år, efter ett par som skött den med kärlek och kompostmylla i många år. Det är deras frukter jag plockar. Tro inte att jag glömmer det för en enda sekund. Mannen i paret har gått bort nu. Det var, som jag förstått det hela, han som var den drivande kraften bakom lotten, och jag gissar att det var han som en gång bestämde sig för att plantera sparris. Jag hoppas att han hann njuta av den. Det är nästan med en känsla av skuld jag skördar det som lottens tidigare innehavare en gång tänkt ut och arbetat för, men också en känsla av tacksamhet, sådan där äkta tacksamhet. Den kallhamrade tänker: inget spelar någon roll, när vi är borta är vi borta och vi får aldrig veta om någon blir tacksam över vår gärning. Men jag står där i landet och ser sparrisen och är just det, tacksam över deras gärning. Där någonstans försöker jag leva mig in i något motsvarande, jag blundar och tänker - jag finns inte, men något jag gjort är till nytta för någon annan, något litet eller stort, jag har underlättat eller förgyllt något aldrig så litet för någon annan som jag kanske inte ens hann lära känna eller som ens vet att det är jag som förtjänar tacksamheten. Jag öppnar ögonen igen och försöker behålla känslan. Om det jag gör nu, i täppan eller i livet, kan göra någon glad i framtiden, hur kan det då vara meningslöst det jag gör? Måste jag hänga kvar och uppleva det för att det ska vara meningsfullt? Som en fluga på väggen, en egocentrisk klick ektoplasma? Jag försöker glädja mig på förhand istället, inte för att jag kan mycket annat. Försöker göra min del, sköta min täppa för den som ska ta över den en gång. Kanske blir det barnen? Intresset för dagen var åtminstone rätt svalt. Julsångerna lockade mer. Kanske steglitsen också, och näktergalen. Gräsklipparen. Maskarna. Det där rådjurshornet vi hittade. Definitivt kakorna i matsäcken. Och sparrisen, den var förstås -Blä!