Jag deltog i fredagens vinprovning via Twitter som hölls av Alf Tumble och Anders Öhman, och det ångrar jag inte. Dock gräsänkling så jag nöjde mig med ett av vinerna, det röda: GR-174 Priorat 2007, 119 kronor för en flaska, finns på Systembolaget.

Vi hade tjuvsmakat tidigare under kvällen. Vi: jag, sambo-Lisa och Lilja, samlade för vårt lilla dagliga halvtimmesfönster mellan det att jag kommer hem från jobbet och Lisa måste iväg till sitt. Lisa hade stekt kryddiga korvar, vilket lillan gillade sådär men då det också fanns broccoli på middagsbordet slapp hon lämna det hungrig.

Nej, lillan fick inte smaka vinet även om hon ville (vaede, den, den!), men jag och Lisa tog varsitt glas. Det var smakrikt, hade lagoma fattoner och en märklig men behaglig ton av gräddkola som löstes ut av korven jag nyss ätit (men det fanns där även senare under provningen, då utan korv). Mjukt, och ganska uddlöst rent syramässigt. Oftast tycker jag om snipiga rödviner med markerad syra, speciellt om jag skall dricka dem till mat men det här fungerade ändå besynnerligt väl till maten. Varför?

Korven var stark och fet (som jag). Tack vare den nedtonade syran och lagringstonerna fick vinet harmoniera med korven istället för att försöka matcha den. Sötman i vinet, för där fanns en sötma, fungerade väl med hettan i korven. Inte en kontradiktion i sikte, bara idel kramar och hålla handen. Kort sagt: det var ett finfint grillvin!

Finns det något vidrigare epitet på ett vin för en kännare? Ett grillvin: en ekspånsfettad, insmickrande, musklig saftbomb speciellt gjord för att på billigast möjliga sätt skölja ner den kremerade/råa flintasteken. Det fungerar även då vinet fått stå ute i solen under ett par varma timmar (hallå där, vem glömde att ställa in påsen i stugan?). Ner i plastmuggar hälls det, och munklunksvis vidare ner i munnar omringade av solflammiga ansikten. Långt ifrån svala källare, Riedel-glas och anteckningsblock.

Nå, jag är ingen sommelier, ingen vinkännare, inte ens en liten hemmasnobb. Någon prestige på vin har jag inte att försvara och jag kan således stå upp för mina preferenser även om de bjuder in till hån: jag gillar grillviner. Också. Eftersmaken till det röda tonade snart över i nyklippt gräsmatta, sojamarinad, kolrök och tändvätska och jag älskade det. Jag kommer att bjuda på GR-174 till sommarens grillningar utan att skämmas.

Nå, var det så hemskt då? Nja, men det hyllades åtminstone inte, inte för 119 kronor. Anders kallade det "okoncentrerat, tunt och sladdrigt" och gillade inte de bittra tonerna. Alf tyckte att det var "klumpigt", men att det åtminstone matchade förväntningarna.

Ni andra då? Vill ni dela dumstruten med mig? Gillar ni grillviner, eller föredrar ni som alla förnuftiga varelser öl till grillat?