...och aldrig får man hjälpa till
I många år har jag kämpat för att få bidra med mat till familjens sammankonster hemma i Örebro. Det brukar sluta på samma sätt. Mina förslag döms ut som onödiga, alltför krångliga eller så döms de inte ut alls utan får bara hänga i luften tills de brister som såpbubblor och så har de plötsligt aldrig funnits.
Vanliga argument:
- "Vi skall inte äta så mycket i år."
- "Jag [mamma] gör en jansson och Kajsa [syster] köttbullar, det räcker."
- "Pappa tycker inte om fisk."
- "Det har vi inte haft tidigare."
- "Vi har redan fixat mat."
- "Vi kan inte vänta till påskafton."
...och så dräparen:
- "Du får laga mat hemma hos dig!"
All helgmatlagning hemmavid äger fortfarande rum i mormors skugga. Det var mormor som grundade vår uppfattning om jul-, påsk och midsommarbord. Om en maträtt inte fanns i mormors repertoar eller om mormor inte skulle ha tyckt om den så hamnar den heller inte på vårt bord.
Det är inte mycket jag kan göra åt det, jag är gästen och har ingen beslutsrätt. I år försökte jag få göra efterrätt, men det blev våfflor istället. Jag skall försöka få bidra med smeten, men det är långtifrån klart. Igår öppnades en möjlighet att få göra småpajer, men det fönstret kan stängas med kort varsel och en omelett ta pajernas plats.
Nå, jag skall göra mitt bästa för att åtminstone få slå majon till ägghalvorna själv, men då ryker väl plötsligt äggen.
Jag får i alla fall visa upp Lilja! Tror jag. Glad påsk!
Kommentarer
haha, det där känner jag verkligen igen... Fast nu när jag är erkänd matbloggare kan jag få hjälpa till på nåder ibland.
Jag får alltid stå för grönsakerna. Vilket är bra eftersom jag har en tendens att överköpa från Årstiderna.
Jag lyckade kuppa in en hand-/hemgjord hollandaise istället för pulversås i midsomras (en av familjens starkaste mattraditionhelger). Fortfarande nöjd.
Tack Peter! Helgens asgarv!!!
Förra året firades påsk i dagarna två med knyt och vänner men i år ska mina föräldrar kommer hit så jag får göra maten precis som jag vill. När det gäller jul och sånt brukar jag inte fråga först, tar bara med något. ;)
Glad påsk!
Jag kuppade in en sellerisallad och passionsfruktstryfflar i år. Jag är övertygad om att de behövs och jag var sugen på att laga den. Stå inte i vägen för en matbloggare som vill prova recept. Vi kanske ska skriva en guide om att hantera en matbloggare i vardag och fest?
Stå på dig Peter! Bara gör något och ta med: tada!
Upplösningen förtjänar ett eget inlägg...
Då Arvid har ett nytt inlägg på Kort om Gott för vindiskussioner kan jag ta upplösningen här istället så att hans inte försvinner från förstasidan.
Jag lyckades få in en del nymodigheter på påskbordet. Genom att förkläda mina minipajer som mormors väckte de inte ont blod, och det var väl den allmänna uppfattingen att de förtjänade sin plats, som min syster sade "som mormors, men med sting". Det var två varianter, en med rostad paprika och fetaost och en med svamp-duxelle.
Dessutom fick jag in en röra på insaltad peppar- och skäggriska som jag skall ta och blogga nån regnig dag med stiltje på bloggen (hur många av er har förresten insaltad riska i kylen?).
Pajerna fick jag dock göra när mamma gått hem till syrran, sent på långfredagskvällen.
Förvånad blev jag sen när mamma på påskdagen till och med bad mig om att göra våfflor med mitt recept, vilket jag gjorde. Det kan nog bli ett inlägg om det också då våfflorna blev satans goda. Fast kan man blogga nåt så banalt som ett våffelrecept?
Bra jobbat!!!
Känner lite igen mig, men just på påsken är idéen knytis och vi brukar dessutom vara hos min syster vilket gör det hela mindre traditionstyngt. Att däremot ta med något extra ätbart för middag eller ens fika hemma hos mina föräldrar gör oftast bara min mamma nervös. Hon behöver totalkontroll över köket för att känna sig lugn.
Förresten, insaltad riska låter spännande.
Tycker fröken Dill
Åh vad jag känner igen mig (också f d Örebroare). Jag brukar på nåder få bidra med ett bröd. Men det är aldrig lika gott som förra årets (samma recept varje år!) ;-)
Jag tröstar mig med att jag får köpa på mig stora säckar av potatis från Mellösa, morötter från Mellösa och Karintorps dressingar. Och ägg från hönseriägaren några km från föräldrahemmet. Nyss var han en liten skitunge i tredje klass. Nu har han barn som är äldre än mina egna. Hur gick det till?
Det är alltid ett problem att släpa med mig färdiglagad mat från Linköping till Örebro, så allt måste göras på plats under mammas ogillande öga. Nå, hon brukar tycka om det som väl hamnar på bordet till slut, och faktiskt pratades det om äggkrämen jag tog med förra påsken. Jag tog den ur en gammal Gourmet, en artikel om Pontus efter The Green House. Krämen är riktigt god och funkar fint under våren.
Å. Jag känner mig så lyckligt lottad som fötts upp i hem med en god mor som inte alls varit särskilt intresserad av matlagning utan som istället välkomnat alla mina försök, redan som 9-åring fick jag baka lördagsbrödet i mina tonår bjöd de hem sina vänner på middag som jag lagade. (Det höll dessutom mig borta från tonårsfylleri på såväl midsommar, påskafton som nyår.) Få saker är så väl mottagna hemma, som mitt erbjudande om att laga mat.
Det önskar jag alla matglada!
Kanske tänker mamma "så dags nu". Jag var mer eller mindre ointresserad av att hjälpa till förr om åren, det är hämnden hon tar ut nu. Kall skall den serveras...
Sidor