Jag sprang nyss längs ett oupplyst motionsspår ute i råfuktig skog. På toppen av den längsta backen gav jag mig själv ett ögonblick till skänks. Jag stannade och knäppte av pannlampan. Där stod jag sedan i mörkret ett tag, andades mig lugn, och skymtade hur fantasiskuggor av svart mot svart vid sidan av spåret blev levande och lösgjorde sig och närmade sig under ett ljudlöst väsande, som de brukar. Och så tittade jag uppåt. Mot stjärnorna, som hängde där, mellan de susande silhuetterna av fullväxta granar.

Och det enorma avståndet till stjärnorna kom rusande mot mig som det bara kan göra när det är kolsvart runt omkring, och fick mig att känna mig sådär välsignat liten som jag hoppats på. Att krympa så krymper problem ännu mer. I alla fall för en stund. Astronomiska skalor och kolmörker ger de rätta perspektiven på det här rakbladstunna snittet i evigheten vi slumpats fram i, där så mycket sorg, smärta och gnistrande glädje får plats. Där kampen pågår.

Att titta upp mot stjärnorna och låta blicken dröja kvar kanske är det som definierade den första människan, det första mänskliga. Den människa som hade tillräckligt med ro för att börja undra över sådant som inte verkade betyda något just då. Det är samma stjärnor jag tittar på nu, och kanske samma typ av undran som då. Kanske förstår jag lika lite. Men jag är sann och mänsklig en stund.

Jag knäppte på pannlampan igen och såg min andedräkt imma igen sikten framåt, fuktvarma moln som förångades i skarpt diodljus. Bakom varje träd stod ett vildsvin och väntade på att bli upptäckt. Varje reflex, varje blänk var ett djurs nattögon som såg direkt på mig. Varje träd som fick ljus på sig trädde fram en aning, som ett problem. Så sprang jag hem, genom fantasilandskapet.