I den dova novemberskogen tar den mjukblöta mossan mjukt emot ditt fotavtryck, men reser sig igen och har snart glömt det hela. Du går i ett evakuerat tomrum mellan träden, genom råa dunster av vemod och döende löv, en eter som äter ljud och sväljer det svaga flacka ljuset. November står stilla, och livet syns inte. När väntan är över och snön väl lagt sig tvingas livet att sätta spår igen. Vi ser tunnlarna som tomtar och annat småfolk gräver för att ta sig upp ur sina hålor. Kottfjunet som ekorrar och möss strör överallt. Klövar och hovar som perforerar det vita arket och slingrar fram enligt en urgammal logik, en som vi inte känner. Mellan oxlar och rönnar kommer sidensvansar att dra i silverbjällrande flockar längs osynliga motorvägar. Ljudet från ett yxhugg eller bara från en tunn gren som knäcks studsar som en biljardboll mellan skaren och stammarnas ispansar och har snart nått varje känsligt öra i hela skogen.
Men där är vi inte än, och i synnerhet var vi inte där i söndags. Jag och barnen kom ut sent i skogen, det hade redan börjat bli skumt mellan träden men vi hade en matsäck att äta och en runda att gå. Deras stövlar dunsade mjukt i mossan och deras munnar bubblade som vanligt. -Finns det älgar här? Är inte älgar farliga? Kan det finnas björnar? Är det här södra Sverige? Kan det finnas slagugglor? Berätta om när du såg älgen i skogen, pappa.
Vi tittade igenom mina ställen och hittade ett par dödsmärkta kantareller - karamellsvampar. Inget annat. Det blir det sista jag får med mig från skogen den här usla svamphösten., när inte ens skräpsvampen ville växa. Och de annars så pålitliga streckmusseronerna, höstsvampens kung, hade ruttnat på fot. Några trattkantareller iddes jag inte ens titta efter. Jag stannade hellre i barnens värld; genom deras fantasi fylldes novemberskogen trots allt av liv, farliga djur som brakade runt och var ute efter just oss. Inte mig emot, och där, skymtade inte en björn bakom berget? Såg ni?
Ett envist småregn hotade att ta udden av matsäcksstunden, men jag drog picknickfilten över huvudet på barnen. De hukade som nyfikna uggleungar inne i sitt improviserade tält och drack varm choklad och doppade och tuggade. Ingen nöd gick på dem, och inte på mig heller. Jag satte mig bekvämt i mossan och kände hur kylan sipprade in. Ljuset höll på att försvinna alldeles, och jag tog för säkerhets skull ut riktningen till närmaste stora stig. Mörkret faller snabbt i november.
Kantarellerna stekte jag när barnen somnat; de låter mig ha dem ifred än så länge. Säsongens sista svamp åt jag till en nästan löjligt smaktät köttgryta på högrev och tomat. Ingen nöd gick på mig.