Jag hade ju lovat barnen att någon gång göra den där konstiga rosa gröten med det fantasieggande namnet - klappgröt. Vi hade lördagslyxat med makaronipudding, efter Mannerströms välavvägda recept. Inte var vi väl direkt hungriga efteråt. Så det var mer nyfikenhet än sötsuktande som gjorde att det blev av. Men låt mig få bena ut begreppen först. Klappgröt är en vispad mannagrynsgröt smaksatt med saft, bärspad eller sylt. Den kokas först, och vispas sedan tills avsvalnad. Det går väl att ana sig till att rätten har ett bondskt ursprung, men jag kan förstås ha helt fel. Att vispa den tunga gröten kall för hand måste hur som helst ha varit ett rätt eländigt jobb. Och namnet klappgröt påstås ha kommit från ljudet av vispens taktfasta klapprande i grytan eller bunken. Men å andra sidan, vem vet.
Kokningen drar stärkelsen ut ur mannagrynen. Vispningen slår sedan ner små luftbubblor i gröten, och när den svalnar hjälper stärkelsen till att stabilisera luftbubblorna så att den förblir pösig efter vispningen. Jag gjorde det enkelt för mig. Efter att ha kokat mannagrynen (1dl mannagryn till 5dl vatten tycks vara ett standardförhållande för klappgröt) med en nypa salt och smaksatt hafsigt med koncentrat av lingonsaft och socker på fri hand hällde jag upp gröten i en köksmaskin och lät den göra vispandet åt mig.
Det var inget självuppoffrande handvevande alltså, men jag förlät mig själv snabbt. Dessutom tror jag att det var rätt metod. Jag körde på högsta hastigheten vilket fluffade upp gröten ordentligt, och all luft som piskades ner kylde ner gröten effektivt. Jag skedade upp lite fluff, toppade med vispad grädde och en sked sylt och gav barnen varsin tallrik. Och resultatet? Tummarna åt sidan: sådär. För beskt. Och de hade helt rätt. Lingonsaften jag använt var besk och sträv, och fungerade inte. Barnen sköt ifrån sig tallrikarna efter några smakprov.
Men där fanns ändå något jag inte kunde stå emot. Gröten var så vacker, och det stod något sagolikt kring den. Fluffig, lätt och lilarosa, jag tänkte mig den som enhörningsblod ur ett ystert föl som hela sitt liv gått på en sträng diet av sockerdricka och rosenblad. Men smaken var rätt svag och stod inte för sig själv, och konsistensen gjorde det inte heller. Det var tre minimala kontraster som gjorde allt. Den lilla brytningen i sötma mellan sylten och den inte så söta gröten. Den ännu mindre brytningen i konsistens mellan den aningen sega gröten och den vispade grädden. Den fortfarande ljumma gröten mot den svala och lena grädden. I munnen dog kontrasterna långsamt ut till en rätt harmonisk helhet. Rätt harmonisk skriver jag, för jag hade verkligen inte gjort något stordåd med smaksättningen. Nästa gång blir det klappgröt på blåbärssaft. För det blir en nästa gång.
Det är vår nu, om ni inte märkt det redan. Blommorna har slagit upp sina paraboler mot solen för att ta in vårens sändningar. Taltrastar och kontrastar och rödhakar skriker sina hjärtan ur kroppen från trädtopparna om kvällen. Blåsipporna följer mig med sin mjuka djupblåa blick när jag går förbi. Det börjar så långsamt bli dags att börja skriva om det gröna igen, efter ännu en vinters ökenvandring.
