Av slutavverkningen i odlingslotten blev knappt en tumme. På något vis hade jag förträngt att mörkret i november faller som när en säck dras över huvudet. Redan innan jag fått upp löken hade det börjat skymma på allvar, och då återstod potatisen, det stora jobbet. Planen var att höstgräva hela täppan - egentligen en rent omöjlig förhoppning, en fantasi som jag fåfängt närt mot bättre vetande. Och kanske kvittar det. Jag kommer säkert att grepa igenom hela täppan i vår igen, på jakt efter revorna av kvickrot och de feta, likbleka rotskotten av åkertistel. Jag hann i alla fall börja marktäcka med löv i nygrävda löklandet. Senare ska jag täcka resten av jorden. Och klippa ur de där oformliga bärbuskarna. Kanske peta ner några vitlökar.
I år satte jag två sorters höstpotatis: sparrispotatis och asterix. Till nästa år nöjer jag mig nog med den senare. Vi äter just inte så mycket potatis, jag och barnen, och sparrispotatisen verkar inte falla dem i smaken. Men asterixpotatisen är underbar att baka. Speciellt när den är nyupptagen, knappt ens nackad; jorden jag spolar av den lever fortfarande. En klick smör får smälta i den färdigbakade, öppnade potatisen, och det smakar nötigt, jordigt, på riktigt. Potatisen är av den yppersta kvaliteten, den allra yppersta, och detsamma gäller det mesta jag skördar i täppan.
Helt nytt för i år är ett experiment med ängshaverrot, vild sådan. Ni har säkert sett den i vägkanten eller på någon äng, med gula blommor på resliga skaft, blommor som förvandlas till fragila fjunbollar som exploderar för minsta vindpust. Ängshaverroten tillhör de korgblommiga växterna, tillsammans med snarlika arter som fibblor och maskros. Men inte många vet att familjen även hyser svartrot, som till skillnad från ängshaverrot sorteras in under släktet Scorzonera - låter namnet bekant? Bland våra inhemska växter ingår bara svinroten där; den liknar en klenare ängshaverrot och har fått sitt namn från att Linné noterade att grisar gärna bökade upp och åt dess rötter. Jag har tafflat om ängshaverrot och svinrot tidigare, läs gärna det gamla inlägget här.
Fröna samlade jag förra sommaren, som var en märkligt bra sommar för ängshaverrot, den tycktes växa överallt. Jag satte modigt nog endast fyra frön i djupgrävd jord, men alla tog sig. De producerade till slut imponerande tjocka rosetter av långa smala blad (ängshaverroten är tvåårig, blommorna kommer först under det andra året) och var stadiga nog att klara av en och annan betning från koloniföreningens strövande rådjur (grön- och svartkålen gick tyvärr ett helt annat öde till mötes). Rötterna blev kraftiga och långa i den luckra jorden, nästan som palsternackor. Smaken är delikat, nötig, vild, mer spännande än svartrot men ändå inte rå och onyanserad. Konsistensen blev fint mjuk rakt igenom, inte trådiga eller sega alls. Jag kokade dem nätt och jämt mjuka och smörade dem sedan lätt. Ängshaverroten ska få större utrymme nästa år. Kanske på bekostnad av den svartrot som jag börjar ledsna lite på.
Det var i alla fall underbar höst ute i täppan, även om jag inte hann med mitt beting. Knappt ett enda löv satt kvar på sitt träd och under den stora poppeln på framsidan täckte de marken nästan helt. Bara en och annan senfärdig tusensköna bröt sig igenom. När jag tungt lastad gick till bilen i det sviktande skymningsljuset liknade de exploderande stjärnor i sin lövrymd.
Skördetid är samtidigt sorgetid. När jag vände mig om för att se min odlingslott falla offer för mörkret kände jag inte hösten längre. Jag fick istället märkliga flashbacks från våren. Jag andades in frisk vårluft, kände lukten av mörk smulig kompostfet jord. Jag såg barnen kratta jorden i sin alldeles egna pallkrage jämn inför vårsådden. Jag kände lättheten av tidiga och ljusa mornar i kroppen. Jag hörde sånglärkan. Jag kände drömmarna och förhoppningarna jag hade då. Jag såg tillbaka på det jag aldrig kommer tillbaka till. Den där bestämda handen har knuffat mig genom ännu en sommar, och tyngden i ryggsäcken och påsarna manifesterade det. Ett varv till är förbrukat. Ett mindre återstår. Löven faller, och vi med dem.