Leta efter lyckan där den finns
Så har maktmästare Bores vita mögel börjat sprida sig över landet igen, det som kväver gräs och blommor och lägger ett lock på allt normalt och värdigt mänskligt leverne fram till april nästa år någon gång. Det sker varje år, vad jag kan minnas, men kommer ändå som en plötslig förolämpning. Men visst, snö kan ju vara rätt rart ändå. I alla fall i korta stunder.
Och alla tycker inte lika. Femåringen har gått och pratat om första snön i flera veckor och sett omen i varje froststelt grässtrå på morgonpromenaderna till dagis. Det första hon sagt till mig på mornarna - efter att hon väckt mig för att fråga om hon får gå upp - har varit en fråga om snön, om den kommit, och när den kommer. Så när jag stod och gjorde mitt morgonkaffe för några dagar sedan och såg att det vällt in vitt över buskar och träd hade hon följaktligen glömt bort att fråga mig. Du kanske ska ta och titta ut? Det gjorde hon.
Och när hon vände sig om strålade det där ansiktet ut något som bara kan beskrivas som ren, opåverkad, ohämmad lycka. Ögonen var helt runda och ställda bortom horisontranden. Hon log så att kinderna kullade sig och befann sig för några sekunder helt ovanför plågorna och vardagen, sprang från fönstret och skrek: -Det har snöat, det har snöat!
Det är en slags lycka inga böner kan nå, inga lönebesked kan framkalla, bara tillfälligheternas nåd kan skänka dem, i ett läge där vi inte alls är beredda. Men barn är bättre på att ta emot den. De har inte garden uppe än, omedvetna om misslyckanden och krossade drömmar. De skakar av sig allt sådant och går in i varje dag som vore den helt ny, vilket den faktiskt är. Denna dagen, ett nytt liv.
Själv var jag kanske inte riktigt beredd på hur god min köttsoppa skulle bli. Gjord från grunden, på en fet och fin bit högrev. Med rotselleri, selleri, lök och persilja och morot och vitlök och sticklök och några potatisar för att få till matigheten, med en buljong så tät att jag inte ens sneglade mot buljongtärningarna. Lena fettdroppar på ytan som flöt runt som i en lavalampa när jag rörde runt med sleven. Hela pepparkorn, på mormors vis. Rätt sälta, rätt fyllighet, en stunds sällhet. En stunds nåd.
Och hur gladdes inte den nyblivna treåringen åt pappas simpla tårta på färdiga bottnar?