Julen. Säsongen då medierna tappert försöker komma med nya kreativa spinns på klassiska rätter, nya fräscha tillbehör till köttbergen på borden, och alla ändå till slut går och gräver fram den svårtydbara hastigt handskrivna lappen med barndomens recept som mamma dikterade över telefon dagen före dagen för *host* år sedan då man för första gången kände sig vuxen nog att fira Riktig Jul hemma hos sig själv.
Få helger är så kollektivt uppspaltade kring traditioner som julen, och få jultraditioner får sådan status som de vi stoppar i munnen. De flesta familjer har sina måsterätter, och nya familjekonstellationer kan leda till taggiga skyttegravsförhandlingar kring vad som absolut SKA finnas på bordet på dopparedagen. “Annars är det inte JUL!” kommer någon i övrigt fullt vuxen person förr eller senare förtvivlat att utbrista. Varför gör vi såhär?
Vi vet av erfarenhet att maten är bästa sättet att ta en snabbtripp tillbaka till barndomens magiska jular. Lukt och smak är bredasfalterade, åttafiliga genvägar till gamla minnen, särskilt barndomsminnen. Mycket mer effektiva påminnelser än något vi bara ser eller hör. Minnen som triggats av lukt har också den besynnerliga egenheten att de ger en fantastisk närvarokänsla: de greppar tag och svingar oss blixtsnabbt tillbaka genom år och decennier. Swish. Plötsligt är vi sju år igen och har precis fått Legot som vi näsan-mot-fönstret-glott på under hela den evighetslånga hösten. Swosh. Vi är fem år och gömmer oss bakom granen med en kladdig näve chokladbitar som vi snott ur undre lagret på Aladdin-asken. Poff. Tomten har precis likadana byxor som morfar. Paff. Den ensamma sillbiten som vi alltid blir tvungna att ta ligger och lurar på kanten av tallriken och äter vi tillräckligt fort kommer resten av maten inte hinna smaka läskigt av spadet. Lager på lager på lager av svunna jular ligger och lurar i till synes oskyldiga recept på farmors glasmästarsill, fasters skinka, pappas paté och mammas köttbullar.
Köttbullar, ja. Min familj gör speciella köttbullar bara till jul. De tenderar att sprida sig till alla julbord som någon av oss är delaktiga i, så jag gissar att de faktiskt är lite extra goda. Eller så är vi bara mer aggressivt julimperialistiska.
Det blir inte jul om jag inte får laga familjens julköttbullar. Familjetraditionen är att laga på känn (mamma kan), men eftersom mått som "åtta strukna matskedar - ja, av den sorten vi hade när du var liten, inte de nya" tenderar att bli luddiga i översättning håller jag på och testar mig fram till en version i mer allmängiltiga mått. Nu är jag på ungefär tionde iterationen, som är en nästan perfekt kopia av köttbullarna jag minns.
Det här blir extra kryddiga, juliga köttbullar som smakmässigt matchar resten av julbordet. Om du kan, leta rätt på färsk butiksmald färs istället för den långhållbara men tråkiga som är ‘packad i skyddande atmosfär’. Och räkna med att få köpa separata paket med fläsk- och nötfärs! Oftast är det svårt att få tag på färdig blandfärs i proportionerna 70/30, och till det här receptet blir 70/30 bra mycket bättre än 50/50.
