Rädisorna har växt sig så stora att det blivit trångt i raderna. Idag var det dags för den första gallringen, så till middagskycklingen ikväll åt jag den första skörden av det jag sått i år. Det var ju inte det första jag tagit hem från min täppa, odlingslotten belägen i en underskön sydvästsluttning i eklandskapet: ramslök, sparris, gräslök, rabarber och övervintrande rotsaker har jag redan ätit av, men nu börjar den långa skördesäsongen så retsamt långsamt dra igång.
De var inte större än små bombsänken för mete, men de smakade som de skall smaka, friskt och ettrigt peppriga, och inte alls beska. Det är väl det här jag odlar för, för det jag kan ta hem och äta? Det långa arbetspasset i täppan idag gav mig som vanligt tid att tänka. Medan jag grävde rent kring hallonbuskarna och grävde ut och rensade ett helt nytt land där jag satte potatisen som inte fick plats någon annanstans. Medan jag hackade ogräs och luckrade mellan raderna, rensade en av kompostbingarna från nässlor och smörblommor, och gav mig på sommarens stora arbete: att rensa det sorgligt eftersatta blomlandet, som helt invaderats av kvickrot och skott från de aggressiva hösthallonen. Kanske hann jag med en kvadratmeter på en halvtimme, innan regnet kom och drev mig in i redskapsboden och släckte odlingstörsten för den här dagen.
Är det rent av bara ett koketterande att amatörodla? Vad bevisar jag? Jag köper dyra frön i små påsar, frön av framavlade, robusta, högavkastande arter. Jag gör som det står på påsen, sätter dem tätt eller långt ifrån, i maj eller någon annan gång. Jag vattnar såfåran, jag håller fröna fuktiga tills de grott. Jag kupar kring stjälkarna om det behövs. Jag tar nästan ingen risk, och ju lydigare jag är, desto bättre skörd får jag. Ändå står jag där när den första potatisen dragits upp, eller den första söta moroten, eller när jag tar de första sockerärtorna, och tycker övermodigt att jag åstadkommit något, medan min enskilt största insats var att vänta. Det finns gott om bra grönsaker, så jag skulle inte behöva odla dem själv. Näktergalens stötiga kluckande och sydvästergökens tjoande kan jag lyssna på ändå.
Men att potatisen på mitt bord inte kommer från en grönsaksdisk utan från jord jag själv vårdar är ändå värt mycket för mig. Den smakar bättre, den är vackrare, och jag vet exakt varifrån den kommer. Att odla har tagit mig ett eller två steg närmare något som är mer sant. Vi lever i en värld som skrämmer skiten ur mig rätt ofta. Vi som är vi är kapabla till det mest horribla, mot varandra och mot den jord (dubbeltydigheten avsiktlig) som bär oss. Jag vill tro att jag i det minsta lilla gör en god gärning, mot mänskligheten, mot mina barn. Att det genom min försorg och från de jag ärvt lotten av finns en plätt på ett tiotal kvadratmeter med levande, frisk jord. Det kanske blir min bestående livsgärning.
Eller så är det bara så enkelt att odlandet och arbetet ger mig tid att tänka, och att tänka på rätt saker. Timmarna i jorden gör mig hyperkänsligt medveten om min plats på jorden. Jag står där död ger liv. Det som växer, det växer ur stoftet av det som en gång växte där. Jag strör tre skopor kompost, och cirklarna sluts. Mina tankar får tid att mogna medan grepen går i jorden.
Jag tänker
på taltrastens strofer
på de första späda sallatsbladen, genomskinligt gröna, klorofylldopade och hysteriskt goda
på hur jag vinner varje slag men kommer att förlora kriget
på hur vi alla är sol
på hur syrendoften står som en vägg i luften
på det som borde ha varit
på alla dessa långa vakna nätter som var livet
på denna molltons - denna stumma längtansvisa
medan jag drar upp nät av ihoptvinnade kvickrötter ur jorden och breder ut dem i solen för att dö så att jag kan lägga dem på komposten.
Belöningen är inte det jag så småningom kan dra ur jorden, det är att jag kan göra det. Jag odlar, jag är en odlare. Det väntar mer arbete i täppan, och jag ser fram emot det redan nu, innan dagens pass ens lämnat kroppen.