Mina förkylningar är som tur är sällsynta, men följer samma mönster varje gång. Det första symtomet är att kaffe förlorar sin verkan. Jag vaknar inte till av det utan blir bara olustig, och det smakar inte ens gott. Då muttrar jag bittra tirader, för jag vet vad klockan är slagen, och dagen därpå kommer mycket riktigt de första stickningarna i halsen. Sedan dröjer det ungefär en vecka innan kaffe fungerar fullt ut igen, även om förkylningen är väck på ett par dagar. Under den veckan kan jag låta kaffebryggaren stå. Jag pausar hela mig själv till dess.
Men innan dess har jag några nätter av usel sömn framför mig. Jag vaknar flera gånger varje natt med känslan av att någon hällt vatten i näsan, har svårt att somna om, och har legat länge och stirrat tomt på väckarklockan när den till slut ringer. Ibland dåsar jag utan att riktigt veta om jag sover eller inte, eller om jag nyss lagt mig eller snart måste gå upp. Drömmarna kan gå på i bakgrunden medan jag tänker på annat. Medvetna tankar blandas med drömrester och underliga, nästan fria associationer. Ibland når jag ett tillstånd jag tänker mig kan kallas drömkonvergens. Ett slags tema som allt snurrar runt. Ofta har det där temat med något mindre behagligt att göra. Tillkortakommanden. Förluster. Pinsamheter. Oro. Men inte just den här förkylningen. Då har det handlat mycket om kålrot.
Allt började innan jul, när sjuåringen helt ur intet önskade sig rotmos till middag. Jag vill här helst hoppa över det första pinsamma försöket, när jag istället för kålrot lyckades få med mig en nästan klotrund och (vill jag påstå) atypiskt färgad sötpotatis hem från affären, men jag nämner det för fullständighetens skull. (Jag landade ändå på fötterna, eftersom sötpotatismoset också fungerade till korven.) Det var i alla fall i och med det som jag började fundera på kålrot, och dess - som jag brukar tjata om - dess idé. Kålrotens berättigande, vilken nisch den intar, den position där den är oumbärlig. Jag insåg snart att jag inte visste eller mindes mycket om kålrot. Minnena av skolbespisningens rotmos var just inte mycket till minnen.
Kålroten är i alla fall just det. En uppsvälld stam och rot från en tvåårig kålväxt. Den förekommer i olika matkulturer, men spelar väl ingen finstämd roll i någon av dem. Jag har aldrig ätit kålrot på restaurang, även om jag kan tänka mig att insomnade Mistral skulle ha kunnat tämja kålrotens burleska uppenbarelse. Faktum är att jag bara känner till ett enda recept från den högre skolan där kålroten spelar en huvudroll. Men vilket recept sen. Skaparen är rotsaksmessias själv: Thomas Drejing. Det ligger någonstans i min urklippslåda och ni får ursäkta mig, men jag mäktar inte med att leta på det just nu. Men ur minnet var det ugns- eller pannstekt kålrot i skivor med hummer och hummerolja gjort på skalet, det hela smaksatt med rosmarin. Jag har googlat lite och har hittat liknande recept av Thomas på nätet, men inte just det. Jag minns i alla fall intrycket receptet gjorde på mig när jag läste det. Bara tanken på att kunna använda den gemena kålroten med hummer. Vilken våghals. Vilket geni.
Något sådant har jag inte försökt mig på. Inte heller har det fallit mig in att göra en fejkad julskinka av ugnsbakad och senapspanerad kålrot som vissa vill göra. Men väl en återintroduktion av rotmos i mitt kök. Det slår mig hur gott det faktiskt är. När jag senast gjorde rotmos - kan det ha varit 15 år sedan, smakade det som om jag inte skulle vilja äta det igen på i alla fall 15 år. Nu gör jag det en gång i veckan (och barnen äter, under de sedvanliga protesterna). Jag har inget hokuspokus för mig, utan gör moset på kålrot, potatis och morot. Potatisen ger en fin konsistens och mildrar den annars lite skarpa kålsmaken. Morotsbitarna ger smak och lyser vackert. På ett ungefär har jag lika mycket kålrot som potatis och morot tillsammans. Jag mosar ganska grovt, med en ballongvisp, och rör ner en försvarlig klump smör vid smaksättningen. Den senaste inkarnationen fick en sked Västervikssenap i sig också. På det hela taget ett ortodoxt rotmos, skulle jag säga. Men lyckat.
Jag brukar ha två, kanske tre förkylningsnätter, och förmodligen är de avklarade nu. Men det är verkligen sant som jag skriver ovan. Kålrot har varit ett stående inslag. Vid nästa förkylning, som jag hoppas dröjer minst ett år, är nog gamla teman tillbaka. Döden. Barnen. Livet. Existensen. Tankar som gnager på själen, medan själens själva säte är svullet och grisigt. Kålroten var ett uppfriskande inslag, det måste jag säga.
