Egentligen är det en riktig bagatell, knappt värd att skriva om. Men det har inte hindrat mig förut, så varför inte.

Det var torsdag, och jag skulle baka. Fredagsfikat på jobbet var mitt, och jag skulle precis som förra gången göra chocolate chip cookies. Nej, jag är inte någon sötbakare att tala om, så jag hade googlat fram ett recept. Jag fastnade för ett av Leila Lindholms. Det lät OK, med rivet limeskal och gott om choklad. Allt fanns hemma, och jag hade lovat barnen att de skulle få smaka av smeten i olika skeden, sådant brukar ge arbetsro. Så jag rörde ihop den där kaksmeten, helt enligt receptet, satte ugnen på rätt temperatur, klickade ut bollar på plåten och satte in i ugnen. Jag skulle bli klar innan nattningen, helt säkert.

När jag tog ut plåten låg inga cookies på den. Smetkluttarna hade smält och plattats ut till något som mer liknade totalt misslyckade flarn (till skillnad från totalt misslyckade cookies?). Eller så liknade det kattspyor. Jag vet inte riktigt. Det smakade något åt det senare i alla fall. Hur jag än tweakade gräddningen fick jag inget som ens liknade cookies.

Nattningen kom, och jag återgooglade i panik efter ett nytt recept, fastnade den här gången för systrarna Eisenmans. Åkte sent på kvällen iväg till nattöppna Konsum, köpte allt och åkte hem för att baka, beredd på ett nytt, totalt misslyckande. Rörde ihop smeten, klickade ut, satte in i ugnen och - tog ut riktigt skapliga cookies. Nä men det var väl skönt! Bakningen drog ut långt in på natten, men till slut hade allt svalnat och hamnat i kakburkar. Fredagsfikat - och min heder - hade räddats. Om jag bjudit på kattspyorna hade fnissen förföljt mig till döddagar.

Men på natten, när jag borde ha vilat efter mitt virriga kakvärv, låg jag och funderade. Varför hade jag inte bara använt det där receptet som jag använde första gången jag bjöd på cookies? Vad var det egentligen för recept jag hade använt då? Och nu började något gnaga. Det var något i hela situationen som kändes kusligt bekant, men som jag i mitt stressade skick inte riktigt tagit in. Och så slog det mig. Jag hade ju använt samma två recept som förra gången. Och gjort exakt samma misstag som då. Googlat upp exakt samma recept och fått exakt samma skitresultat till en början. Och det hade inte slagit mig vid ett enda tillfälle.

Det borde finnas ett uttryck för det här, det finns säkert, motsvarande déjà vu men inte kopplat till en känsla utan till handlandet. Att upprepa sig själv på ett helt absurt sätt. Har jag gjort så här förut? Klampat på där jag gått tidigare, utan att kunna reflektera över det? Oförmögen att lära mig av gamla misstag? Troligen.

Vad gäller cookies har jag nog lärt mig något i alla fall. Jag kör hårt på systrarnas recept och bakar bara med rejält mognad smet som fått ligga i plastklädda rullar i frysen. Jag gör som det rekommenderats, skär av ett par skivor i taget och gräddar direkt, från frysen till ugnen. I resten av livet fortsätter jag att upprepa samma misstag som förut, uppenbarligen.

Och här har ni systrarna Eisenmans recept. Leilas länkar jag inte till, låt oss glömma det helt och hållet.

Förresten, har jag inte skrivit om det här tidigare?