Senhösten är plastpåsens tid i svampskogen. Skördandet är över, men vanans makt är stor och inte ens vid en söndagspromenad i skogen klarar jag av att komma hem tomhänt. Blicken söker sig som vanligt nedåt och snart åker plastpåsen fram.

Tystnaden i skogen är mer påträngande på senhösten än på vintern och så även frånvaron av rörelse. En och annan trast följer mig letargiskt med blicken från något snår. (Trasten, denna fåglarnas balkongståare.) Lusflugornas tid är gudskelov ute och de flesta svampplockare droppade av redan i början av oktober. Jag går omkring i en ödelagd pelarsal; fortfarande möblerad fastän nyss utrymd och allt är dämpat, dovt och mumlar svagt i mörka, murriga skalor.

Jag har en favorittrojka bland senhöstsvamparna. Den mest lågmälda, frostvaxingen, ser man sällan före den första frosten. Jag är glad för det, för då skulle den drunka i larmet av mer vältalig och karaktärsfull svamp. Den gör verkligen inget stort väsen av sig där den sticker upp ur mossan. I stekpannan försvinner till slut alla spår av personlighet och kvar blir en obestämbar men behaglig svampsmak. Konsistensen blir på sin höjd otydlig.

Rökslöjskivlingen är en av de där klungväxande stubbsvamparna som få vågar gå i närheten av – trist nog. Rå smakar den milt och metalliskt, inte alls olikt gröna ärtor, medan de oätliga kusinerna bland slöjskivlingarna inte alls gör det. Jag är trist och vanebunden och steker den oftast vilket lockar fram en liten pepprighet, som hos kantarellen. Den ärtlika smaken associerar jag till inälvsmat, och jag väntar bara på att få se rökslöjskivling kombinerad med kalvbräss på någon progressiv restaurangs meny.

Kungen bland senhöstsvamparna är för mig streckmusseronen, med en gråbrun slemmig hatt med mönsterbrytande streck, som slarvigt ritade för hand med grafitstift. Konsistensen är köttig och läcker och smaken är nästan löjligt tydlig och ren. Är det fuktigt ute har den en otippad doft av ostron som tyvärr inte överlever stekpannan (och som alltid ignoreras i svampböckers artbeskrivningar).

Till mina senhöstsvampar räknar jag inte trattkantarellen. Den kan debutera så tidigt och så här års ser jag den mer som en överlevare, om än en konstant framgångsrik sådan. Kantareller kan ännu hittas i förvånande stort antal. Små, välformade och riktigt ettrigt brandgula hukar de bland löven.

På väg hem dröjer jag en stund vid en riktigt gammal gran. Den har sett det här skådespelet många gånger och skall se det många gånger igen. Senhösten är ett fuktigt, kylslaget farväl, men inte inför förgänglighet och död utan inför sömn.

Väl hemma väntar kalvlägg, långsamt ugnsbräserade i en hemlagad, koncentrerad kycklingfond. Svampen går i princip ur plastpåse i stekpanna och ingår på tallriken ett äktenskap av gammaltestamentlig beständighet med märgben och sky.