Min mormor och morfar brukade cykla ut till det som nu är vårt land, familjens lantställe. Ett rött torp i kanten mellan skog och leråker, för de flesta bara ett torp i mängden. På sin cykeltur - säkert tungt lastade - brukade de stanna till då och då för att stärka sig med en kopp kaffe. Sista stoppet brukade göras några kilometer från stugan, en avstickare till en stor sten som var praktisk att duka upp matsäcken på. Vid den tiden var där inget annat än skog. Det är märkligt att det ens gick en väg där.

I familjemytologin berättas om att vid den stenen låg en gång en stor orm. Sedan stannades det aldrig mer där. Var låg den där stenen? Jag vet inte. Vi frågade både mormor och morfar om det medan de levde, de var själva osäkra och pekade ut lite olika platser. De är båda borta sedan många år, och vi kommer aldrig att få veta var den där stenen låg. Och det kan säkert kvitta. Jag skulle nog inte bli en lyckligare människa av att få veta, och vi skulle sluta dra den där historien. Minnet över den där stenen har gått förlorat, det är förstås alla minnens öde, när universum en dag drar ner vårt sönderbrända och nedslocknade solsystem i samma slukhål som det en gång kom ifrån kvittar precis allting.

På samma sätt kommer ingen i det långa loppet att bry sig om att mina barn fick höra rördromen tuta dovt i vassen idag. Eller att de valde blommor till odlingslotten (ringblommor och luktärtor!). Eller att femåringen fick äta en och en halv glass. Eller att treåringen satte sitt plåster på badkarskanten när det skrapade knät inte behövde det längre. Eller att jag skrev det här inlägget, som egentligen saknar både styrfart och allmänintresse. Att barnen har röda näsor efter vårsolen kommer ingen ens att rycka på axlarna åt om ett litet, litet tag. Men jag sitter uppe och minns ett tag till, tror jag nog. I ren trots. Och var den där stenen ligger kommer jag att fortsätta grunna över.