Den stora leverkonspirationen
Vid sidan av bolån, kvartssamtal och att somna framför Oldsberg på fredagar så finns knappast något som mer karakteriserar vuxenhet än att tycka om lever. Vuxna äter lever och tycker om det, på riktigt. Inte minst har alla mattanters förebrående blickar präglat mig till just den kopplingen. "Det är ju gott, du kan väl smaka i alla fall." Mattanter ljuger inte så det måste vara sant. Vuxna tycker om lever, bara barn gör det inte.
[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8361","attributes":{"class":"media-image alignright size-medium wp-image-623","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"189","height":"167","alt":"IMG_2656"}}]]Det var 15 år sen jag försökte senast, och det var dags för ett nytt försök idag. Ungnötlever som skurits i centimetertjocka skivor och lagts att blekna i mjölk, torkats och pudrats med mjöl och stekts i smör i het panna tills de tagit färg men ändå hade kvar en ljusröd kärna. Jag smakade, tuggade, funderade och intalade mig att jag skulle kunna göra en riktigt ätlig gryta genom att lägga till sötstekt lök, grädde, bacon och svamp men till slut var jag ändå tvungen att erkänna för mig själv att jag inte var värdig vuxenstatus. Det jag höll på med var ju att dölja leversmaken, inte att omfamna den.
Fan for i mig. Den där torra, dammiga blodsmaken som kommer smygande kan ingen människa tycka om, vuxen eller barn, mattant eller ej. Är det så att jag måste vara den som ställer mig upp och som barnet i sagan pekar med ett rent och oskyldigt finger och förkunnar att: "lever smakar inte gott, kan vi inte alla bara ta och erkänna det och gå vidare?"
Å andra sidan, kan det finnas nåt vuxnare än att foga sig under konventioner och förnuft och helt enkelt bara ta och härda ut, vad det än må gälla? Jag skall göra den där grytan, och jag skall äta den och nickande säga att jo, den smakar riktigt bra (tackarsomfrågar), vare sig jag tror på min undfallande lögn eller inte, och när det en dag är Liljas tur att börja skolas in i den mångfald av besvikelser och undertryckta önskningar som är vuxenvärlden skall jag ta på mig mattantsblicken och bedjande utbrista "Lilja, det är ju gott, du kan väl smaka i alla fall?
Jag är dock inte mer kategorisk än att jag är öppen för förslag. Vad gör ni med lever för att få den ätlig? Och så frågan som jag vill ha ett ärligt svar på för man skall inte ljuga på Taffel: tycker ni verkligen om den eller härdar ni bara ut?
Kommentarer
Lever är VERKLIGEN riktigt gott. Eftersom du slänger dig med så generella begrepp så ger du mig öppet mål: Halstrad frigånde spansk anklever med salt och mycket svartpeppar. Det blir inte bättre än så. EN skiva rostad brioche. Ja tack.
Kycklinglever stekt i smör, med mjukstekt lök, låt lite portvin puttra in, mer smör, mixa slätt, lite gräslök. Salt peppar.
Nötlever tycker jag också är godast som sauté. Jag tycker överstekt lever smakar fullkomligt underbart maskulint och inomkroppsligt men konsistensen blir inget vidare.
Pröva kycklinglever som är mildare i smaken.
Fryst eller färsk. Stek, tillsätt skivad rödlök
och en tunt skivad vitlöksklyfta.När kyckling-
levern är knappt genomstekt tillsätt frysta
gröna ärter och grovhackade tomater. Servera
till pasta och toppa med riven parmesan.Rikligt!
Detta är ett recept som jag läst i en av
Catrin Schücks kokböcker, särskilt ämnat till
nybörjare. Hoppas, att du prövar.
Anklever och gåslever räknas inte. De är ju goda på riktigt.
Men nöt? Snart kommer du väl och säger att vi landade på månen 1969 också! ;)
Lisa, jag har försökt med kycklinglever men aldrig nått riktigt fram. Vad jag än försöker dölja den med finns leversmaken där, den står för mig helt utanför andra smaker och jag letar förtfarande efter det som kan harmoniera med den.
Kanske det är ärtor jag väntat på? Inälvsmat, även lever har den där lite ärtiga, metalliska smaken och det är möjligt att just ärtor är det som saknats. Synd bara att det kanske dröjer 15 år igen innan nästa försök.
Faktum är att en riktigt bra frigående spansk har en mycket djupare leversmak är den processade franska. Kanske kan vara en ingång.
Jga brukar säga att jag nog gillar all mat, bara den är vällagad. Men jag erkänner: nötlever har jag svårt för av exakt samma skäl som du anger.
Jag älskar kalvlever och fågellever av alla de slag, lite mindre förtjust i nötlever. Men om du inte gillar någotdera tror inte jag att någon kan omvända dig, ens med de bästa argument. Och det är väl inte något enormt problem, egentligen?
I jämförelse med Haiti, Liberia och kanske Säffle är alla mina problem futtiga men jag vill ju bli vuxen på riktigt. Inte vara nån barnunge resten av livet som rynkar på näsan när det bjuds lever.
Kunde jag ändra inställning gentemot broccoli, senap, kalvdans, hjortron, selleri, ostron, pizza, mögelost och allt annat jag dissade som barn så vore det väl tusan om det inte skulle gå med lever också. Det är sista bastionen innan vi börjar gå in på allt som verkligen är oätligt.
Eller så ställer sig en efter en upp och förkunnar "jag tycker inte om lever!" och så är saken löst! :)
Kanske det är kalvlever som är rätt ingång? Riktigt ljus och späd kalvlever? Hur stor är skillnaden i smak mot ungnötlever?
Det är någon slags tröskel där - jag har svårt att tänka på lever och känna att "åh, det vore gott". Men så sitter jag där med den på tallriken och efter första tuggan så "åh, det är gott!". Stekt rätt upp och ned, med stekt lök, skysås, lingon och mjölig potatis till. Men det blir inte oftare än någon gång i kvartalet ändå. Bäst är lammlevern vi får med lammet vi köper varje höst.
I min koltålder skulle vi på hemkunskapen parvis tillreda en valfri rätt. Påverkad av hur min bestemor ofta lyriskt talte om leverrätter utmanövrerade jag fullständigt min medmatlagare och bestämde att levergryta var det som gällde.
Vid provlagningen hemma lyckade jag få min far att för första gången gilla lever, och även om min commis var mer än trevligt skeptisk var jag själv för alltid fast; mina förväntningar infriades, ärtorna och grädden, och den lilla mängden stekt bacon – allt försiktigt understödjande den fina leversmaken.
När jag var liten åt vi leverbiff hemma nästan en gång i veckan, och alla gillade den. Min mammas biffar var inte alls så där "gryniga" som överkokt lever eller skolbespisningens leverbiffar var. Det var en inkörsport som gjorde att jag tyckte skolbespisningens leverbiffar och levergryta var helt OK - fast den inte liknade den hemgjorda varianten alls. Sen dess har det inte blivit mycket lever faktiskt, så jag måste nog testa igen.
Lever, ja förutom gås och anklever... var det värsta jag visste tills jag smakade detta:
Stek färsk välsköljd och putsad kycklinglever i smör,salt inte innan den är klar, den ska vara rejält rosa, nästan röd när den är färdigstekt.
Låt den bli ljummen och lägg på en bädd av machesallad, stekta päronskivor och rejält med hyvlad manchego. Avsluta med att ringla lite honung över och några droppar tryffelolja & salta!
Detta är gott, på riktigt.
Jag har inte bara haft en liknande upplevelse, utan även tvingat min som att genomliga den:
http://taffel.se/artiklar/matfostran-ett-liv-utan-lever
Fy fan för skolans gamla levergryta(över 40 år sedan), där (troligtvis) nötlever hade fått koka för länge så att leverbitarna var som att tugga på sågspån Och doften!
Men idag, äter äter med glädje olika leverrätter.
Nöt och svinlever passar sig dock bäst i form av traditionell leverpastej.
Ja, dessvärre är det skolans levergrytor och -biffar som format min uppfattning av lever, eller rättare sagt betingat mig till den.
Förresten, hur fixar ni konsistensen? Den knastrade när jag tuggade på den...brrr...
Lever nej - och ja!
Alltså levergrytan man blev itvingad i skolan - nejnejnej.
Leverbiffar gjorda hemma av svinlever eller om det var älgkalvlever...måste fråga mammi. Alltså leverfärs stekt som pannbiffar, mjölig potatis, lingonsylt, liiiiite skysås samt knäckemacka och mjölk - helt ok. Till och med ätbart.
När jag flyttade hemifrån köpte jag ibland Lithells leverfärs i plastkorv, skivade den, stekte som pannbiffar med ganska mycket lök och serverade som ovan. Det var helt ok, faktiskt helt ok.
Finns leverfärs fortfarande att köpa?
Undrar Hazel, som sitter och dricker vitt vin mitt på blanka eftermiddan - allt för att bekämpa vår-ångesten!
Leverfärs i plastkorv?? Det låter som något David Lynch själv kunnat hitta på!
Peter!
Du skriver UNDERBART om denna lever. God eller inte så spisar jag gärna din text!
Och bara därför skulle jag kunna vara beredd att härda ut...
Jag brukar ha som princip att aldrig välja bort något som en skicklig kock serverar mig, inkluderat blodpudding. Jag kan absolut tänka mig att provsmaka din levergryta, och först då vet jag om lever smakar just grynigt blodigt eller gott!
Jag är bestämd i min åsikt att Linköpings bästa bord står hemma hos er!
Jag är glad att ha hittat din blogg!
Kram Rebecka
Vilka ord, Rebecka, men jag kan lugna dig med att nån levergryta riskerar ni inte, jag har under helgen kontemplerat över vuxenhet och leversmak och kommit fram till att vuxen blir jag nog aldrig. Jag fixar inte den maskulina smaken, som Robin skrev om.
Men kom över ni så skall vi nog kunna skaka fram nåt annat, blodpudding kan det mycket väl bli (men den blir knappast i Oaxen-klass).
Sidor