Jag skrev en gång ett blogginlägg med titeln Vårens rörelse är utåt. Jag tyckte väl att det lät fint, men det är också en bra bild för hur våren ter sig för mig. En explosion: knoppar och hjärtan brister och skjuter splitter omkring sig, fåglar som kastar sig ur trädens kala kronor när vårskriken rullar genom skogen. Vårblommorna öppnar oblygt sin famn för solen och de första, fumliga bina och humlorna, efter att ha skjutit upp från nästan ingenting; knappt millimeterstora frön som tänts av värmen och detonerat i myllan. Vi träffas av chockvågen men kan inte se själva rörelsen. Den pågår, men i en tidskala bortom vår fattningsförmåga. Blunda först, sedan kan du kanske känna den. Plötsligt, kanske som i ett flygplan, när vi slumrar till och sänker garden för en sekund. Vi vaknar som för en örfil och tar spjärn med fötterna inför insikten av att vi färdas med en ofattbar hastighet instängda i en tub av millimetertunt aluminium, en armslängd ifrån säker död. Insikten om vårens rörelse. Kan du känna den?

Kanske inte. Men i morgon firar vi i alla fall våren genom att elda upp all skit som vintern lämnat efter sig. Själv åker jag ut till min odlingslott för att sätta och så. Kanske även skörda. Ramslök har jag en rejäl tuva, och gräslöken var uppe senast jag var där. Sparrisen kanske har kommit, och om inte annat kan jag plocka nässlor under vinbärsbusken. Jag ska ställa mig mitt i allt och blunda, och på Ernst-vis känna in allt det jag inte kan se. De små orden, viskningarna. Vinden mot pannan, solen som plågar nästippen. Hur de nya handskarna kramar mina händer. Mumlet från tanternas fikabord, knarret från dörren till redskapsboden när någon plockar ut årdret, för nu ska fanimej potatisen ner! Sval luft. Doften av levande, mörk jord.

Jag var nyligen på ett seminarium i styrkelyft. Ledaren (en VM-guldmedaljör!) såg att jag kisade så hårt att jag nästan blundade under mina knäböj. Jag hade inte ens tänkt på det, utan det kom sig naturligt. Jag blundade inte av ansträngningen, utan för att skärma av. När jag inte längre tittar känner jag tydligt markens tryck mot foten, och jag kan göra millimetersmå justeringar för att hamna i balans, för att förbli i balans, att känna stångens tyngd exakt där den ska vara under rörelsen. Jag kan känna lukten av stål, svett och gummimattan jag står på. När jag kramar hårt om stången kan jag kan känna hur händerna letar efter fäste i lettringen. Jag känner hur höften vinklas under lyftet. När jag öppnar ögonen ser jag bara någon som blänger tillbaka.

Och om jag blundar just nu? Då känner jag doften av middagens currykyckling, av nybakade hamburgerbröd - Flippin' burgers recept! Det knäpper i ugnen, som på avstånd. Laptopen susar i mitt knä, den värmer mig som en sovande katt (jag känner också lukten av päls och jord från filten, där den riktiga katten legat under dagen). TV:n flimrar blekt och grällt mot utsidan av mina ögonlock, men bakom dem flammar färgerna starkare och mer intensivt. Ett multimodalt sammelsurium som kollapsar när jag öppnar ögonen, till exempel för att skriva den här raden. Vad ser ni när ni blundar, där ni är just nu?

Jag tror att ni skulle velat höra lite mer om de där hamburgerbröden. Men jag får ta och återkomma till dem efter provsmakning och ett omtag. God vår!