Vad skulle kunna passa bättre till en lördagsmiddag med tre hungriga bröder än lågtemperaturstekt ryggbiff i bit, hemvevad bearnaisesås och egenhändigt friterad pommes? Av lovorden att döma: inget.

Det blev succé. Bearnaisesåsen skar sig inte trots att det var min jungfrufärd över detta förrädiska vatten som smöremulsioner sägs vara. Mina pommes var själva essensen av friterad potatis. Ryggbiffen var så där nästan erotiskt saftig som den blir när den får ligga och svettas på 80 grader i några timmar och placerade sig perfekt mellan blodig och rosa.

Men. Ett stort men. Jag hade garderat mig med det där australiensiska premiumköttet som Coop skryter så om, dels eftersom det här med att köpa nötkött är som att spela på lotto, dels eftersom det faktiskt är det enda sättet att få tag på ryggbiff med kappan kvar i Kalmar. Men, som sagt... Det var lite väl hängmörat det där köttet och hade den där mjölksyrebismaken* som man kan hitta i stora gröna oliver och som påminner om bäbisbajs. Jag blev förstås besviken, men bröderna åt med gusto ändå. Och bearnaisesåsen maskerade visserligen den läbbiga bitonen väl, men ändå? Lägger man upp närmare 300 kronor för en bit kött i det särskilda syftet att ingenting ska få gå fel med kvällens mat så är det förstås en riktig nesa.

Men som sagt, bröderna åt lyckligt ändå och lillbrodern Daniel gav mig förmodligen den omständigaste och märkligaste komplimang som någonsin förärats en kock:

(Uttalas på västgötska) "Alltså, innerst inne är jag nog en fantasykille sådär. Och jag har ju alltid velat vara där bland hobbitarna liksom. På den där världshuset Prancing pony och dricka massa öl... Och så, så äta någonting sånt här. Det är nog livet."

Visserligen är det inte verbatim, men nära nog. Så kvällen blev trots allt väldigt lyckad.

*Jag vet inte om det är mjölksyra och ens om det var hängmörningen som var boven. Kvällen är för sen för att jag ska orka slå i On food and cooking för att kontrollera mina påståenden.