Birichino Malvasia Bianca: En kanalje med klass
Det finns en bok som både är outhärdlig och bitvis genialisk. Den heter "How to Read And Why" och är skriven av den outhärdlige och bitvis genialiske litteraturkritikern Harold Bloom. Den förklarar på ett nästan plågsamt pedagogiskt vis hur och varför man ska läsa olika mästerverk. Madame Bovary. Krig och fred. Romeo och Julia. Ja, boken bankar in hur viktiga verken är och varför de gör mänskligheten lite bättre. Så till den grad att man känner sig som en idiot för att man inte fattat finessen med böckerna tidigare. Om ni inte redan fattat det redan så är mitt vinbloggande just ett försök att förklara hur och varför jag dricker vin (bortom den mest uppenbara orsaken: att bli lätt berusad).
Till skillnad från Harold är jag däremot inte så hemskt intresserad av uppenbara mästerverk eller att avgöra vad som är "bra". Jag älskar nämligen en hel del viner med lågt anseende; som exempelvis halvkass retsina av den typ som säljs i Grekland i halvlitersflaska med kapsyl för en tia. Jag är inte heller expert på mitt ämne och kan nog inte få läsare att känna sig som idioter ens om jag försöker. Så allt jag kan och vill göra är att berätta så bra jag kan om de viner umgås med. Jag är ganska förtjust i besvärliga viner som inte gör sig till. Ett bra nybörjarvin om man vill bekanta sig med trilska viner är nog Birichino Malvasia Bianca. Inte för att det är så rysligt svårt att tycka om utan för att det är den lilla trilskheten hos vinet – snarare än de uppenbara kvaliteterna – som gör att i alla fall jag älskar det så mycket. Jag och min man drack Birichino Malvasia Bianca första gången på 19 glas, den lugna kärleksfulla kuvös där nervösa nybörjare kan ta sig an svårälskade viner glasvis och under kunnig handledning av Peter, Kenneth och Kent. (Missa för all del inte att de har en oslagbar barmeny signerad Olle Tagesson.) Våra skeptiska miner förbyttes i drömska efter några minuter i Birichinons sällskap. Men vi var mer nyfikna än helsålda på det vita vinet från Monterey i Kalifornien. I synnerhet jag, som alltid behöver tid på mig att bestämma mig för vad jag tycker.
Nyligen kom min man hem med sex flaskor av vinet som han beställt på Systembolagets beställningssortiment. Tre av flaskorna har redan gått åt, så jag har haft tillfälle att bekanta mig mer med vinet. När jag första gången stoppade ner näsan i glaset på 19 glas drog jag ju öronen åt mig lite. Här finns nämligen en överväldigande parfym som skvallrar om frukt på ett ganska inställsamt vis: tonvis av litchi, vit persika, en knivsudd övermogen ogenmelon och kanske lite limeskal. Och blommorna, alla blommorna! Mycket flörtig jasmin. Och minst lika mycket shersmin, ni vet den där nästan påflugna dunsten av svartmogna smultron som hänger tung över så många villaområden varma högsommarkvällar. Kaprifol? Kanske lite apelsinblom? Doften ger antydningar om ett vin med värme, substans och monumental frukt. Det är ett villospår. I munnen är vinet stramt, propert och oinsmickrande med nästan dammiga mineraler och en gnutta bensin som hos en riktigt torr riesling. Och när du doftar på vinet igen efter den första överrumplande klunken känner du kanske nya saker. Vinet har fått fler dimensioner. Det är just tvärvändningen, det oväntat återhållsamma, som gör att vi redan beställt en låda till och utnämnt det till vårt sommarvin.
Att vin ofta smakar annorlunda än det doftar är en av de många saker som gör det till en så speciell dryck. Och då talar vi inte bara om det faktum att fruktdoftande viner kan vara snustorra. Utan om allt det vi kallar smak som inte inbegriper grundsmakerna. En vanlig missuppfattning är att vi känner all arom via de doftmolekyler som vi inandas genom näsborrarna. I själva verket slinker det in mängder av aromämnen retronasalt, det vill säga bakvägen upp i näsan. Bland annat druvor, och därmed även vin, innehåller svavelhaltiga förstadier till doftämnen. Med hjälp av bakterier i munfloran, främst Fusobacterium nucleatum, omvandlas dessa ämnen till olika typer av aromatiska tioler. Det innebär att upplevelsen inte bara förstärks utan också förändras när vi tar vinet i munnen. Effekten förstärks av ivrigt och ovärdigt gurglande, förändras av rökning som förändrar munfloran. Och förstörs ofta av exempelvis tandborstning. (Hej Lux, släng ut bjud-tandborstarna från toaletterna eller förse dem med varningstext!) Enzymet lyas i saliven bidrar också till att nya aromämnen bildas. Just det fenomenet är särskilt märkbart hos sauvignon blanc-viner och är hemligheten bakom tonerna av blommande buxbom. Jag vet inte exakt vilka mekanismer som ligger bakom förändringen i Birichino Malvasia Biancas aromatiska karaktär, jag vet bara att den får mig att le lyckligt. Det enda som på allvar stör med det här bedårande vinet är beskrivningen på etiketten som stinker av copy-flosker. Alla som liknar vin vid kvinnor borde få spöstraff. Visst är det lockande, jag var själv svindlande nära att kalla Kung Fu Girl riesling för partybrud. Men vissa lockelser bör man stålsätta sig mot.
"Malvasia threaded her way through the forests of Calabria before slipping ashore in California under the cover of darkness. [...] She has learned in her wordly travels to flatter a diverse array of cuisine …"
Jag hoppas verkligen inte Harold Bloom läser den etiketten. Man får trösta sig med att framsidan är snygg och charmigt prålig med sin guldglans. Nåväl, Birichino Malvasia Bianca är, trots vissa likheter med Kung Fu Girl, inget partyvin. Jag vill helst dricka det sommartid och tidigt på kvällen. Gärna före maten, gärna med min man i hammocken. Eller med en god vän medan vi lagar mat. Med öppet fönster om det är varmt ute. Det är ett vin som kräver sällskap, men ett stillsamt sådant. Smaksällskap? Kanske äter man en liten bit ljust bröd med färsk getost och en bit aprikos till. Men förmodligen inget alls, eftersom vinet är sig själv nog. Här kan ni läsa mer om vinmakarna och företaget Birichino (italienska för busig eller stygg, ungefär). Man blir inte förvånad att ena ägaren har jobbat med den excentriska pionjären Randal Grahm på Bonny Doon i 17 år. Här kan ni läsa mer om druvan malvasia, som sällan används som ensam druva i viner. Den är mest känd för att den smygs ner i madeira och vin santo. Och av mig uppskattad för att den ofta ingår i vit rioja. Javisstja, 136 pix kostar det.
Kommentarer
Fantastiskt text – så här ska ju ett vin beskrivas. Heja!!
Man tackar (och gör så gott man kan).
Sidor