Jag skrev nyss om sandsopp, och om hur jag associerar konsistens och smak med musslor. Det var ett litet steg till att börja tänka på sniglar också. Sandsopp får en slinkig men fast konsistens som tillagad, och med sin udda och lite unkna smak liknar den väl egentligen vad som helst som slingrar eller kryper på bottnen av en sjö. Sandsoppen har aldrig hållits speciellt högt förutom som torkad. Den är en gemen "blandsvamp", men passar egentligen inte som blandsvamp heller. Det är dags att lyfta upp sandsoppen nu, att se den för vad den är och inte för vad den inte är. Den är till exempel ingen champinjon, ingen karljohansvamp heller, om ni nu inte redan lagt märke till det (jag tror att ni lagt märke till det).

Som snigelsubstitut kan det inte finnas någon bättre svamp. Den har både formen och smaken och konsistensen. Gör så här. Ta fasta, fina exemplar av sandsopp, max en decimeter i diameter över hatten. Det borde inte vara ett problem i säsong, eftersom sandsoppen är en av våra allra vanligaste svampar. Den trivs bland blåbärsris och mossa i barrskog och barrblandskog, och så ser det väl ut överallt förutom på Gotland och Södermalm. Skär av foten så tätt mot hatten det går. Snitta sedan hatten i minst centimetertjocka skivor. De ser ut som sniglar redan, inte sant? Släng för all del inte foten. Skär den i något tunnare skivor, längs med eller lite på sniskan. De får en krunschigare och mindre snigellik konsistens, men smakar lika bra.

Sjud sedan svamparna i ett spad. Salt, dillfrö, lagerblad, öl. Tänk kräftlag, gör den så salt ni vill ha den. Saltet och dillen undertrycker det unkna i sandsoppen, precis som hos kräftor (en av mina mest minnesvärda mardrömmar var när jag åt kräftor som bara kokats i vatten, utan salt) och gör det där dyiga till något njutbart. Men ettersalta ska de inte bli. Tänk som sagt kräftlag. Sjud i tio minuter eller så, låt dem svalna i spadet i en glasburk, och håll dem i kylskåpet.

Och när de ska bli sniglar gör du bara som vanligt. Ta upp ut burken, låt rinna av. Lägg dem gärna i snigelskal, toppa med persilje- och vitlökssmör, kanske ströbröd, och gratinera i rykande het ugn tills smöret bubblar ordentligt. Jag svär, att de här falska sniglarna är kanske mer sniglar än den äkta varan. De är mer som jag föreställer mig sniglar. Och gott, det är det definitivt. Fast handen på hjärtat. Man skulle med glädje äta en telefonkatalog som gratinerats i persilje- och vitlökssmör.

Skulle det här fungera lika bra med karljohansvamp? Knappast. Det är kombinationen av smak och konsistens hos sandsoppen som gör det. Karljohansvamp är för finstämd. Testa med champinjoner, den som vill. Jag tror knappast att de når sandsoppshöjder de heller.

Och tyckte ni att det här lät spännande skulle ni bara veta vad jag gör med pepparriska.

Det börjar bli tydligt att jag är ett geni av något slag. Alternativt en galning. Jag ber er om att inte recensera mina falska sniglar, utan att bara ta mitt ord för att de är så bra som jag säger. Ssssssssssssssssssssandsopp!