Med tanke på hur förtjusta vi är i svamp- och bärplockning i det här landet är det lika synd som märkligt att vi inte tar till vara på fler av naturens gastronomiska under, för det finns gott om dem i skog och mark. Dessutom råkar många av dem finnas tillgängliga när svampen inte gör det. Nu i slutet av juni till exempel finns det häggbär att göra mumsigt brännvin eller delikat likör på. Eller varför inte ta för sig av älgörten när tid finns och göra saft av den?

Men nu till ämnet: Kaveldun. Handen på hjärtat, hur många visste att det ens går att äta kaveldun? Inte jag i alla fall, men så fick jag den boken ”Kan man äta sånt?” som listar samtliga ätliga växter i Sverige. Och av denna bok informerades jag om att kaveldun inte bara var ätligt, utan rent av en delikatess. Så jag kände mig tvungen att prova.

Sagt och gjort. Jag begav mig ut i spenaten och plockade några unga honblommor (det är de som ser ut som cigarrer, hanbblommorna är det där fluffiga ovanpå). Blommorna ska vara så¨gröna som möjligt. Väl hemma kokade jag dem i rent vatten i tio minuter och åt dem sedan med smör och salt.

Hur smakade då kaveldun? Var det någon smaksensation eller vara det bara blaha blaha? Om jag beskriver smaken som en blandning av grön sparris och kronärtskocka så kan ni nog anta att jag tyckte att det var i det närmaste himmelskt gott. Konsistensen var luddig och rolig, ungefär som man kan tänka sig konistensen hos kokt kaveldun. Det blir sannerligen inte sista gången jag äter kaveldun och jag hoppas att er första gång blir snart.

Kristoffer Lindh är deltidsmatnörd och bloggar i vanliga fall på Ung farbror.