Två gånger på samma dag är nog rekord. Det händer då och då att vi journalister kontaktas av företag som har synpunkter på saker vi skrivit. I mitt personliga fall handlar det rätt ofta om två företag, som brukar ha i princip samma ärende. Företagen heter Tetra Pak och Arla, och de brukar påtala att jag eller någon av mina anställda använt något av deras varumärken på ett – i deras tycke – felaktigt sätt i någon artikel i vårt nyhetsbrev Foodwire.

Alltihop handlar om något som kallas degeneration. Ett varumärke används så flitigt i vardagsspråket att det till slut blir synonymt med den produkt som varumärket sitter på. Det degenereras från ett varumärke till en beteckning. Det finns många exempel, men ordet termos är ett av de mer kända. Thermos är faktiskt ett registrerat varumärke, men i svenska språket har vi knappt ett annat ord för just den produkten. Så vi kallar det termos, även om det är en termos från någon annan leverantör än just Thermos.

De flesta svenskar tänker på samma sak när man säger tetrapak. En kartongförpackning som oftast innehåller ett flytande livsmedel av något slag. Vem som tillverkat kartongen, vad den innehåller eller den exakta beteckningen på just precis den kartongen har ingen betydelse. För oss är det en tetrapak. Om jag säger ”kartongförpackning” så fattar man inte vad jag menar. Ordet tetrapak ger den bästa beskrivningen för att folk ska förstå. Men även Tetra Pak är ett registrerat varumärke. Och ett namn på ett företag.

Samma sak gäller Keso. Det är ett varumärke som ägs av Arla. Men om jag börjar prata om cottage cheese, eller grynost som är en annan beteckning på samma sak, tittar många förvånat på mig och undrar vad jag snackar om.

”Jaså, keeeso!”

För en tid sedan hörde de av sig, båda två på samma dag. Arlas produktchef för Keso ringde strax efter Lilla Larssons lussefirande var slut, och när jag kom låg ett mejl från Tetra Pak (företaget, menar jag nu) i inboxen. I båda fallen var det en mycket vänlig vädjan om att använda varumärkena på rätt sätt.

Jag förstår. De gör sitt jobb. Så gott de kan, försöker de skydda sina företags intellektuella egendom. De här varumärkena representerar ett enormt värde. I Tetra Paks fall handlar det om en enorm global marknad för livsmedelsförpackningar, en marknad som är värd många miljarder årligen. Tetra Pak vill inte att någon annan ska dra nytta av det värde man byggt upp under många år.

Arla är i ett avseende mer utsatt. I Sverige har man lokala konkurrenter, men ingen av dessa kan kalla sin produkt Keso, och det lever Arla högt på så länge märket har den status det har. Om märket tillåts bli alltför degenererat, så kan dock konkurrenterna kräva att varumärkesregistreringen upphävs, och då får Arla sina konkurrenter mycket närmare inpå livet. För Arlas del handlar det dock inte om några miljardbelopp, men väl ett stort antal miljoner per år. Namnet Keso är för övrigt ett påhittat ord, gissningsvis med vissa influenser från spanskans queso, som betyder ost. Märket har funnits sedan 1958.

Därför stretar man på, för att skydda sina revir.

Men nånstans måste väl gränsen vara nådd? Nån gång måste man väl inse att man pissar i motvind, som vi säger här på Västkusten. Det är försent att stämma i bäcken nu, skadan är redan skedd. Och jag blir lite mer irriterad för varje gång. Såpass irriterad att jag får lust att skriva det bara för att provocera. Massor av keso i en tetra pak, liksom.

Men keso säljs ju inte i tetra pak, så jag struntar i det.

Här kan du kommentera mina blöta julklappstips. Har du bra alternativ till mina förslag?
Har du en elak styvmor som är omöjlig att köpa julkappar till (Strega är ett tips så här i hastigheten) eller en liten söt arvtant som behöver en stänkare. Är det överhuvudtaget lämpligt att ge bort sprit i julklapp?

Måns Renntun är inte bara en fenomenal bloggare han har just gjort en kulturgärning genom nya boken 100 under 100 – din ultimata budgetguide till Malmö. Han har valt ut 10 matiga tips åt Taffels läsare.

Att Malmö är en billig stad vet ni redan. Men lika lätt som det är att hitta skamlöst billiga och trevliga saker att göra, äta eller dricka, lika lätt är det att gå på rejäla nitar.

Det finns mycket billig skit i den här staden.

Allt är inte guld som är billigt, och ibland har jag förvånats över hur fantastiskt omdömeslösa folk är bara för att något råkar vara billigt. Men det finns guldkorn.

Vietnamesisk nudelsoppa, 83 kronor

Restaurang Asien , Ystadsgatan 17

”Örterna klipper du ner i soppan med en sax och det himmelska resultatet har gjort att krogen gått från att vara en lokal hemlighet till att bli hela Malmös favoritasiat.”

Räkdumplings, 34 kronor

China Garden, Möllevångstorget 5

Måndag till fredag är China Garden ett vanligt kinakrogställe vid lunchtid på lördagar och söndagar serverar de som enda krog i Malmö en genuin dim sum-meny

Baconfrukost, 50 kronor

Kylhusets restaurang, Lodgatan 15

Industriromantik när den är som bäst. I den enorma kylhusbyggnaden på Lodgatan, med fyrtiotalet år på nacken, långt ute i Industrihamnen hittar du stans tyngsta frukost.

Carib Kréol, Claesgatan 11

Accras, 30 kronor

Från menyn beställer du helst en portion accras till förrätt. Dessa friterade rotfruktsbullar, som kostar 30 kr för åtta stycken, är kryddade med karibiska örter och serveras med tre såser; mangoaioli, habanerochili och avokadocreme.

Restaurang Malou, Mariedalsvägen 32

Fläskpannkaka, 85 kronor

Få lunchrätter är så beryktade och mytomspunna som den stora huvudattraktionen på Restaurang Malou inne på Kronprisens köpcentrum: fläskpannkakan, som i likhet med skånsk äggakaka tillagas i stekpanna och inte i ugnen.

Ostron, 30 kronor

Johan P, Landbygatan 3

Att ståendes svepa ett ostron efter lunchen är ren och skär vardagslyx. Ett svenskt ostron från Grebbestad kostar 30 kronor.

Cava, 60 kronor

Atmosfär

Ett glas cava under de lummiga träden på trottoaren på Fersens väg är ett underbart och väldigt lätt sätt att lyxa till din vardag. Ett glas av den torra, eleganta, friska och mycket champagnelika cavan Raventós kostar inte mer än 60 kronor.

Tamarindpasta, 17 kronor

Kina Center Livs

Säg vilken rätt du funderar på att laga och ungefär vilka ingredienser du behöver så gör Ke Lam och de andra att allt för att hjälpa dig.

Spansk ölkorv, 45 kronor

Korvhuset, Gyllenpalmsgatan 2

Om du är hungrig kan du sluka en muskot- och korianderkryddad boerwors-korv med surkål för 45 kronor på stående fot, eller så köper du hem någon av de 101 korvsorterna och lägger på grillen, till exempel den den spanska ölkorven fuet.

Eftermiddagsvin, 65 kronor

Moccasin, Fersens väg 14

Detta är det allra bästa sättet att njuta av ett gott glas vin i Malmö, särskilt en lördagseftermiddag.

Hej vilken fart det blev!

Egon har fått sig en törn och publicistiska armar har höjts till försvar. Faktum kvarstår. Många är de krogrecensenter som spyr ur sig otidigheter och felaktigheter under den fega mantel som stavas anonymitet.

Att jämföra krogrecensioner med musik, popkonserter eller film är inte som Lisa Förare Winbladh skriver på något sätt löjligt. Ofta tas smakkombinationer, inredning eller attityder upp i recensioner som
något som enligt recensenten är fel eller olämpligt. Visst, enligt just den recensentens smak och tycke men om läsaren inte vet vem som skriver hur kan hon då identifiera sig med eller förstå vad som menas?
I recensioner om musik eller film kan liknande referenser göras och läsaren kan identifiera sig med den icke anonyme recensent som skrivit artikeln. Vi har vår favoritvinkritiker, jag gillar det B-G Kronstam
skriver men struntar i att läsa Mikael Mölstad, inte för att Mikael har fel utan för att min smak ligger väldigt nära B-G:s. Att påstå att ett krogbesök är identiskt för alla konsumenter är alltså befängt.

Hur seriösa är då restaurangpersonalen? Hur mycket bryr de sig? Svaret är: Oerhört mycket! Jag har varit med om otaliga tårar som fällts och hängande huvuden då missnöjda gäster lämnat restaurangen utan att
deras missnöje uppmärksammats i tid, ofta händer detta då klagomålen kommit per brev och inte yppats på plats då någonting faktiskt skulle kunna göras åt det inträffade. Till de missnöjdas lov skall sägas att
de faktiskt skriver och att de inte är anonyma. Jag får fortfarande ett sting i hjärtat när jag minns den gäst som jag gav sista skivan entrecôte från silvervagnen och skar upp den så den närmast liknade pyttipanna. Gästen skällde ut mig och det var jag värd, jag skäms fortfarande. Så visst fälls det tårar av självkritik även om gästen
inte är krogkritiker.

Att känna igen en krogrecensent är inte öppen hjärtkirurgi direkt. Som Clara Block Hane skriver i artikeln på Newsmill:

” De bästa servitörerna har stor människokännedom och förbluffande minne för ansikten och namn. De vet. De vet och de berättar. Ryktet går blixtsnabbt och det dröjer inte länge förrän alla i lokalen, utom
möjligen recensenten, har fattat. Recensenter är märkliga kroggäster. Tänk dig att det kommer in ett sällskap där ingen är stamgäst. De kommer och går tidigt, dricker uppseendeväckande lite vin, men tar in extremt många rätter – som de ofta inte äter upp. Har de vunnit på Solvalla? Men var är i så fall champagnen och varför har en av gästerna ett litet block eller en diktafon i knäet? Och varför sträcker samma gäst sig över de andras tallrikar för att smaka på absolut varenda rätt som bärs in på bordet? Ju mer det smusslas desto mer uppenbart blir smusslandet.”

Själv har jag slutat säga till när jag ser en recensent i lokalen, det stör rytmen och riskerar de andra gästernas upplevelse.

Hur var det nu med Ruth Reichl? Nej, hon hade ingen bildbyline. Det behövdes inte, de flesta kände igen henne ändå. Otaliga är de parodier Krogkritiksom gjorts på hennes olika outfits. Som hon själv säger i en intervju på frågan:

- Do you always know when you’ve been found out? How subtle are people?
“Unless I go heavily bewigged, and I do have all these disguises, I don’t fool myself that they don’t know me. The New York Times restaurant critic is so powerful, and has such an economic impact on
these restaurants, that it behooves them to know who you are. And I’ve had restaurateurs clearly recognize me halfway through the meal even when I was made up.”

Trist för Le Cirque att de missade henne, när de senare fick läsa recensionerna behövde de dock inte tvivla på vem som skrivit dem. Anonym är Ruth Reichl inte, hon skriver sitt namn under recensionerna. Att A.A Gill har ett underhållningsvärde, som svenska tidningar är kliniskt fria från, håller jag helt med om.

Jag lovar att vara försiktigare med mina referenser i fortsättningen men det är inte helt lätt. Då diskussionen om felaktigheter kom upp i samband med artikeln på Newsmill gav jag ett exempel i DN’s recension av Epok samma dag, när jag sedan gick in och kollade recensionen på nätet var felet rättat.

Är det då så att jag hatar allt vad krogkritik heter? Inte alls. Jag välkomnar konstruktiv och informativ kritik. Kritik som är informativ för läsarna och som krögarna kan ta på allvar. Är det då sånt som Aftonbladet levererar när de beskriver en förrätt på Restaurang 1900: ” Salmalaxen till förrätt är mjäll som insidan på en dalkullas lår.” under rubriken: ”Maten duger – servicen suger” eller varför inte ärligt brutalt som DN i recensionen av Vassa Eggen: ” Trimma personalen – och priserna – eller dö!”. Sådär va? Vi är runt 76.000 personer som arbetar i restaurangsverige, vi är värda bättre bevakning än så.

De konstruktiva tankarna gror redan hos Lisa Förare Winbladh och jag håller med. Det behöver inte vara kändisrecensenter som bedömer men sätt en kunnig person som avsändare. En matjournalist som sätter sitt namn under recensionen och som har ”vanliga” människor till sin hjälp. Dessa vanliga människor kan ha smeknamn som läsarna kan identifiera men i övrigt vara anonyma. Det bästa av två världar? Jag tror det. I hela debatten är det något vi inte får glömma och det är att seriösa recensenter och seriösa krögare borde ha ett gemensamt mål, ärligt upplysta läsare som blir nöjda gäster.