Kungen och jag
För mig är kanske den största svampupplevelsen av alla att se kungschampinjonens knoppar. De förebådar den största av alla matupplevelser kopplade till svamp. Det är helt enkelt så att av alla svampar därute så har jag en favorit, och den favoriten är kungschampinjon.
Begreppet ”blandsvamp” gör mig alltid lite sorgsen. Det manar fram en bild av diverse plastpåsesvettig svamp som skurits i bitar och förvällts tillsammans i en gryta och sedan slafsats upp i gamla smörpaket och slängts in i frysen. All särart går med sådan behandling förlorad, och jag ser för mitt inre öga hur ett paket rafsas fram, tinas i varmvatten och innehållet sedan stekes på för låg temperatur (spadet hälls givetvis bort) och serveras i en mjölsmakande stuvning till överstekt fläskfilé.
Jag gillar verkligen varje svamps personlighet, dess särart, och i synnerhet gäller detta för kungschampinjonen. Bara tanken att beblanda den med sina undersåtar är horribel. Jag tycker om allt hos den. Den är stadig, massiv, väger tungt i handen. Svampböcker brukar ange ”doftar anis och mandel”. Jag associerar till riktigt högpotent lakrits och inslag av bittermandel, men doften är balanserad och finstämd, inte alls påträngande. Den är inget mindre än utsökt.
Utseendet är värdigt och majestätiskt. Den ger ett storväxt och gyllene intryck, och jag råkar oftast på den växande i barrmattan under riktigt gamla granar som skuggat bort övrig växtlighet. Inte är den sällsynt, men den kräver en del av sin omgivning så man hittar den inte överallt.
En kunglighet av det här slaget behandlar man inte ovärdigt i köket. Hos mig blir den oftast stekt i smör på medelhög värme tills köket luktar mandelkubbe. Den behåller en fast och läcker konsistens hela vägen, speciellt foten. Jag saltar försiktigt, men pepprar helst inte. I allmänhet är jag ingen motståndare till experiment och regelbrott (denna evinnerliga smörstekning!), och smaken skulle säkert kunna kompletteras av till exempel dragon eller timjan, men det tar emot. Smaken är redan så komplett, om än lite blyg; man måste dämpa sina sinnen och låta den komma, inte jaga den.
Varje svamp är ett universum, men bara en av dem har ett eget kungarike. Det gäller åtminstone tills jag hittar den där jäkla goliatmusseronen.


Vilka vackra exemplar du har hittat! Jag tror inte att jag någonsin ätit kungschampinjon, men jag inser nu att jag missat något.
Jag gillar etiketten smapjakt. Jag tror att den har något att göra med bland annat mitt ohittande av kungschampinjoner. Snopen, näpst, apig jakt på smak.
Ge inte upp! Den finns därute för er att hitta. Ser ni en stor gammal gran, kliv in därunder. Förr eller senare hittar ni ett par.
Belöningen är värd uppoffringen.
Hej!
Tack för en trevlig artikel. Vill du hitta goliatmusseron så kan denna sida vara till god nytta: http://goliatmusseron.blogspot.com/2008/07/vxtplats-fr-goliatmusseron-i-mellersta.html
Tack för tipset, Agneta. Jag känner till ett par tallhedar i trakten, men det dyrbaraste jag hittat där är väl frostvaxing. : )
[...] en tid sedan dissade jag blandsvamp och talade högstämt om olika svampars särart och det tragiska i att blanda olika arter så att [...]