Så är det dags igen. En ny svallvåg sveper över oss med bilder och rapporter om hur djur behandlas illa för att vår mat ska bli så billig som möjligt. Denna gång handlar det om grisarna och om våra fläskkotletter och filéer. Främst har debatten handlat om danska grisar, men även de svenska konventionella grisarna får en släng av sleven, för även här bedrivs en uppfödning som leder till skador på grisarna.

Återigen blir vi upprörda och handeln kallar till krismöte med Danish Crown, det danska slakteriföretaget. Vi fortsätter att låtsas som om vi inget visste, men det blir svårare och svårare för varje gång det larmas att hålla skenet av ovisshet uppe.

För visst vet vi att ett lågt pris alltid beror på att det är någon annan som betalar. Det kan vara i form av taskiga arbetsvillkor och löner, miljöpåverkan eller som i det här fallet, industriell och brutal uppfödning av djuren.

Någon får alltid betala, frågan är bara vem?

Och frågan är också när någon tänker ta ansvar för en hederlig matproduktion? Att allt mer lägga över det ansvaret på konsumenten är en feg strategi. Det är vi som ska välja Rättvisemärkt, KRAV-märkt och alla andra goda märkningar enligt den gällande dogmen ”Konsumenten får välja”. Sedan kan politiker, handel och livsmedelsindustri fortsätta sova gott om natten. De har ju ändå gett oss valfrihet att välja en mer etisk matproduktion, för oss som är roade av det.

Konsumentmakt är bra och kan vara ett effektivt vapen för förändring, men det räcker inte för att skapa en hederlig matproduktion. Menar Eskil Erlandsson, jordbruksministern, allvar med att göra Sverige till Europas bästa matland, så är det här han ska börja, att forma en ny matpolitik.

Det var länge sedan jag köpte en svensk konventionell fläskkotlett (undantaget Nibble Gårdsgris) och något danskt dito kommer inte innanför tröskeln. Befinner jag mig i en affär där det bara finns ägg från inredda burar, vilket Gud förbjude, så går jag hem utan ägg. Det beror inte på att jag är en särskilt god eller fin människa, utan är helt enkelt en yrkesskada. Jag har i mitt arbete som lantbruksjournalist sett allt för mycket av hur den här uppfödningen går till. Därför är jag sedan länge en inbiten eko-köpare.

Men jag har alltid haft en svag tand för gåslever och anklever, vilket naturligtvis är helt irrationellt. Denna uppfödning som är bland det vidrigaste man kan utsätta djur för. Men där har magen vunnit över hjärnan.

Länge hette det att det var omöjligt att få fram ett djurvänligt alternativ, en fet lever är ju ett resultat av övermatning av något slag, nu vet vi att det går och jag kan äta min lever inte bara med njutning utan också med gott samvete.

Bosarps kycklingleverpastej heter räddningen. Gjord på levern från Bosarps ekologiska kyckling (för övrigt den enda ekologiska kycklingen i Sverige, även om det finns rätt många eko-snyltare blanguppfödare som försöker utge sig för att vara eko eller ”nästan-eko”.)

Birgitta och Claes Alwén har tillsammans med Sofieros krögare Marcus Nemrim skapat en underbar smältande parfait som märkligt nog inte smakar kycklinglever utan just ank- eller gåslever. Den finns i två varianter – naturell eller varvad med tunna skivor tvärnöskinka och den senare kan låta som en märklig skapelse, men är även den riktigt lyckad.

Den borde finnas i alla butiker som säger sig sälja god mat. Det gör den inte. Men den finns på NK, där köper jag min. Chefen för delikatessdisken är för övrigt också från Säffle. Bara en sådan sak.

Makrillen är här!  Årets första makrillfångst hade fin rom som jag åt nyfångad och nystekt med bara persilja och citron, en högtid!

Imorgon skall jag till Oslo och äta middag men vet inte var. Tipsa i kommentarerna!

Se på sjutton – det bor en liten rockfruga i mig. Bekväma i tofflorna och djupt rotade i tv-soffan kom det som något av en chock för oss båda när äkta makens band plötsligt återförenades efter ett antal år i träda, och inom kort erbjöds en spelning på en av stockholmsrockare mycket eftertraktad scen. ”Förfest, förfest!” tjöt en bortglömd liten partypingla inom mig förtjust, och mitt 30-åriga, sömniga jag instämde eftertänksamt.

Så medan maken kånkade utrustning och svettades med soundchecks och ägnade sig åt det tjusiga myntets baksida i största allmänhet förärades den stundande spelningen en riktig peppfest här hemma. Inga fredagsräkor med vitt här inte; näpp, det var rockflåd för hela slanten.

Tequilaberikat bubbel, hemgjorda burgare, basilikastinna quasedillas och så de här små rackarna, vilka jag valt att kalla Party Poppers. Jag har hört att det finns droger som kallas så men i dessa finns inget beroendeframkallande förutom cheddar. Och bacon. Och bakad potatis. Och – ja, ni fattar. Krisp utanpå och en het, krämig överraskning inuti; det är helt enkelt ett Kinderägg för vuxna.

Partypoppers med bacon och cheddar

Receptmakare: Eleonora von Essen

ca 30 stycken

Tid: Ett par timmar, ha ingen brådska

• 2 bakpotatisar
• 25 g smör
• 1 pkt bacon
• 100 g lagrad cheddarost
• 2 små gröna pepparfrukter
• 1 klyfta vitlök
• 2 msk hackad persilja
• Svartpeppar
• Till panering:
• 2 ägg
• 2 dl mjöl
• 2 dl ströbröd
• ca 1/2 liter olja till fritering, t ex raps

1. Pricka potatisarna och baka dem i ca 1 timme i 200°C. Gröp ur innanmätet i en bunke rör ner smöret. Strimla baconet och stek det; ös ner finhackad vitlök och tunt skivad pepparfrukt när baconet börjar få färg. Ge det hela någon halv minut under omrörning.
2. Blanda fräset med potatisen. Persiljan får göra sällskap, och så smaka av med peppar och eventuellt lite extra salt.
3. Skär osten i små tärningar och vänd ner dem med. Gör korvar i plastfolie av härligheten och släng in i kylen i någon timme, eller över natten.
4. Skär dem i lagom munsbitar och panera dem; vänd först i mjöl, sedan ägg och sist ströbröd. Fritera dem i olja tills de är gyllene och krispiga.

Eleonora är även känd som Pytte och bloggar här i vanliga fall.

Långväga mat har varit ett hett ämne senaste åren. Krav har rests för att varje livsmedel ska märkas med antalet mil det färdats. Kritiker menar att den största miljöbelastningn i regel sker när och om konsumenten tar bilen till affären och kallar hela tilltaget protektionistiskt. Vad tycker du? Ska mat producera tryggt nästgårds eller där förutsättningarna är som bäst?