Du går in på ett café för att fika. Kakdisken uppvisar en konsekvent oinspirerad parad av morotskakor, brownies och muffins. Espressomaskinen vrålar, musiken dunkar och du känner pressen från den snabbt växande kön bakom dig. Din hjärna summerar kakutbudet. Tyvärr äter du mer med ögonen än med hjärnan. Konsekvensen blir följande konversation:

- Vad är det i den?
Ditt svettiga finger smetar lite längs glasrutan framför sötsakerna
- Choklad och vaniljkräm.
- Okej. I den då?
- Blåbär.
- Och i den?
- Äppleåkanel.
- Och i den…..
- Okej då tar jag en sån. Nä, en sån med strössel på.

Den utvalda muffinsen läggs i en handvändning upp på en tallrik. Den stressade cafétjejen glömmer titta dig i ögonen när hon tar betalt. Du sjunker ner på en stol med muffins i den ena handen och en lätt överskvimpad latte i den andra och innan du ens tagit din första tugga av det monstruösa bakverket du har framför dig känner du besvikelsen stiga likt vattennivån i pannrummet på det sjunkande Titanic. Du ser dig omkring och grips av lätt panik. Chokladbollar, morotskakor, dammsugare; ALLA andra har valt en godare kaka än du.

Ät aldrig mer med ögonen. Det resulterar nämligen tveklöst i besvikelse av kolossala proportioner. Muffins av den här proportionen är ett importerat hot mot våra gamla hederliga, oansenliga men ack så saftiga mazariner och chokladbollar, som undan för undan skuffas utom synhåll och göms i skuggan av bakverk stora som elefanter. Minst.

För bakverket i det veckade pappret lovar, strössel och glasyrer till trots, så mycket mer än det kan hålla. Oftast är muffinsen så torr att inte ens en halvliter slarvigt blandad latte kan rädda den. Men såklart fortsätter du äta i jakten på den eftertraktade fyllningen, som när den uppdagas ändå varken är särskilt riklig eller särskilt god. Stålmannen skulle möjligen kunna kringgå den här problematiken med sin röntgensyn men för oss andra förblir fyllningen en dröm. Det andra alternativet är att muffinsen är glänsande och ståtlig men glider som en snigel ner mot magen. Som om hela muffinsen var doppad i något smetigt för att blänka lite när den fotograferas, kanske läppglans. Och all denna frosting. Vad är det för något egentligen? Ingen mandelmassa, ingen smörkräm, ingen färskost utan socker och….luft?

Besvikelsen kanske hade varit hanterlig om den inte hade varit så monumentalt stor, men muffinsen är muterade kakor på väg att utveckla ögon, andningsorgan och en käft full med huggtänder och som bara blir större och större.  En käft som säger ”ät mig” på ett väldigt övertygande sätt. Muffinsen må vara många, men vi är fler och våra munnar är större. Vi kan bomma igen dörren till frostinghelvetet om vi bara hjälps åt, genom att slå ett hårt och skoningslöst slag för den hederliga svennekakan. Därför övar vi nu; alla på en gång, högt och tydligt:

”EN KOPP KAFFE OCH EN MAZARIN TACK! JA, MED MJÖLK.”

Snyggast i stan har en alldeles egen blogg också.