Det är lätt hänt att det går överstyr. Det där som till en början ser ut som ett oskuldsfullt intresse riskerar att sluta med en obalanserad jakt efter glutentrådar, Maillard, vildjäst och den syrligaste surdegen. Trots allt så finns det något Märklintågsmässigt över fascinationen av surdeg och bröd.

Det är något med bröd som lockar fram det petiga, fixerade och förmågan att ”reta upp sig enormt på bagateller”. Att Pain de Martin-Martin lyckats hålla sig på rätt sida, beror bara på hans chosefria slängighet, men det är inte alla som på samma sätt lyckas balansera ”viljan att kontrollera och att släppa taget”.

Jag fann min inneboende Märklintågsgubbe när jag läste den här artikeln om extremölsbryggaren Sam Calagione på bryggeriet Dogfish. Artikeln var så försåtligt välskriven att jag efteråt fann mej själv surfande på Bryggforum och Svenska Hembryggarföreningen på jakt efter bättre jäskraft och nya jäsmetoder. Hembryggt öl kanske inte är en så tokig hobby trots allt? Och kanske kan man frysa potatis som bas för en surdeg?

Bara en knapptryckning ifrån att anmäla mig till en hembryggar-kurs, vaknade jag till sans med ett flämt. Skräckbilder på flintskalliga män, sughävert och privat import av colombiansk malt flimrade förbi. Hur jag långsamt skulle förvandlas till en hemmabagare med mikrograms-våg, buteljerat bakvatten och sovjetiska bakmaskiner. Jag hade börjat förlora mig själv – den slarviga, disorganiserade och sjaskiga hemmabagare jag egentligen är.