Sofia Almlöf: Årets bästa semla
Snacket på stan säger att det var en semla som fick kung Adolf Fredrik att lämna jordelivet. Osäkra källor hävdar att kungen detoxade på hälsohem, för att sedan när han återvände till Stockholm 1771 falla in i det klassiska jojo-beteendet. Efter en middag bestående av böckling, rysk kaviar, hummer, surkål och kokt kött med rovor avslutade kungen såväl middagen som livet med en hetvägg, alltså semla med varm mjölk, och en flaska champagne.
Det finns flera anledningar än enbart tradition att äta semlor, och den absolut största är såklart att det är gott. I alla fall när man har lärt sig att undvika fallgroparna. Precis som i kärlek så gäller det att inte enbart låta sig förföras av en vacker utsida, utan att även lyfta lite på hatten och kolla om det finns något av värde där. Det är inte alltid den snyggaste semlan som smakar bäst så att säga.
Ett lysande exempel på detta är semlorna som varje år, och bara då, serveras under Göteborg International Film Festival på biograf Drakens festivalkafé. Små, knubbiga och med hattarna på sned är dessa semlor kanske inte något man visslar efter på gatan men ge dem en chans – de här semlorna är giftasmaterial. Fluffig mjuk vetedeg med en perfekt avvägd balans mellan mandelmassa och grädde, toppade med ett tunt lager pudrat florsocker och, som bonus, hackad mandel. Bortsett från nötterna ger semlorna vid första anblicken ett ganska alldagligt intryck men efter en tugga utvecklas relationen för de allra flesta till något mer än bara vänskap.
År efter år vallfärdar människor till festivalkaféet för att återförenas med de fantastiska bakverken och oräkneliga är de utsvultna och hålögda cineaster med lågt blodsocker som, i motsats till kung Adolf Fredrik, räddats till livet av festivalkaféets semlor. Rutinerade besökare vet att det gäller att vara på plats på lördags- och söndagsförmiddagarna när semlorna levereras för att hinna få någon, medan första års-besökarna besvikna hasar hemåt på kvällarna efter beskedet att semlorna är slut för dagen.
Inför stundande fettisdag och rusning till årets sista helgleverans av semlor till festivalkaféet rekommenderar jag någon form av måttlighet. Hur roligt det än är att gå all in, doppa näsan i grädde och köra semmel-race så är det inte så himla festligt att dö prostdöden.
Det är lätt hänt att det går överstyr. Det där som till en början ser ut som ett oskuldsfullt intresse riskerar att sluta med en obalanserad jakt efter glutentrådar, Maillard, vildjäst och den syrligaste surdegen. Trots allt så finns det något Märklintågsmässigt över fascinationen av surdeg och bröd.
Jag knäböjer vid stammen av en fallen sälg, som i vördnad. Klockan är timmen innan skymning den 27 december, och jag ser fortfarande solen tydligt mellan träden. Snön täcker inte riktigt gräset mellan träden trots att minusgraderna bitit av det vid fotknölarna. Varken vindsus eller fågelsång, bara en frisk tystnad.
Den här dagen är jag inte ute för att tröstplocka höstens relikter, jag jagar ett av de mer udda inslagen i svampskogen. Vinterskivlingen (Flammulina velutipes), har nämligen sin bästa tid nu. Den börjar växa på stammar och stubbar av lövträd under kall senhöst och har en märklig säsong ända fram till mars eller april. Vinterskivlingen inte bara härdar ut vintern utan gillar den. Slutar växa som genomfryst men fortsätter igen när den töat.
Jag letar vidare, och ser lämningar av sommarens svartkremlor. De är inget man äter, men jag gillar dem ändå. Svartkremlan är stor, och ståtlig både som levande och död. Det ser faktiskt ut som om de fortfarande växer och trycker sig upp genom det torra lövtäcket, som en slags svamp-zombies ur sin grav. Jag inbillar mig att jag hör väsandet.
RSS 2.0