Ostron är en av de laster jag inte är en finsmakare av men som jag uppskattar innerligt varje gång jag får en chans att uppleva. Som indonesiska kaffebönor, strandörter eller egyptisk bomull. Ostron ger mig intryck som oftast är relaterade till annat än smakupplevelsen självt. Det är omöjligt att inte låta tankarna vandra, intrycken lämna sinnena och kallsupen omfamna dig. Känslan av att inte veta om det är gomseglet eller en mollusk man tuggar på eller den diffusa minnesbilden från barndomen vid någon insjö i Norrtälje.

Jag har ett minne från en terrass på en restaurang, jag vet inte om det var i Bretagne eller Normandie när jag var liten. Det är antagligen helt rekonstruerat som så många minnen och önskemål och känslor är aktörer hellre än sanningen. Min familj sitter med en annan familj och pappa har beställt in ett tjog ostron. Det är första gången jag ser ett, luktar på ett och jag rister ett för att se hur ett slem separeras från vattnet. Jag ser en citronhalva i extrem närbild framför mig som pressas försiktigt men kraftfullt över det öppna snäckskalet. Jag ser ett pärlemorsskimmer och någon förklarar att det är i en av ostronarterna som pärlor växer upp. Förundrad tackade jag nej till att prova, min mamma tittade med avsmak på det isbäddade fatet och jag måste ha tänkt att det var enklare att säga nej.

Nu är ostron bland mina största njutningar och det är tack vare en god vän i Malmö som i tid och otid beställer in ett dussin. Han försvinner gärna in i restaurangköket för att hjälpa till att öppna dem och han lärde mig hur individuell upplevelsen är. Att alla har sina små drömmar de besöker när de äter ett. Som när man innan en kyld nubbe visualiserar den isande, rivande känslan i strupen ser jag ett tunghångel med havet framför mig.

I London heter den stora distributören av ostron Wright Brothers, de levererar dagligen Fin de Claires, Duchy of Cornwalls och Rock oysters till många av stjärnkrogarna. Mitt favoritställe är dock på deras egna restaurang vid Borough Market. Kom in vid lunchtid och sätt dig längs den långa bardisken, beställ in en god porter och ögna igenom griffeltavlan med dagens ostronutbud. Det brukar vara runt 9 olika, både inhemska och stillahavsostron. Jag beställer alltid in ett dussin av de billigaste, för intrycken är för överväldigande för att jag skall känna någon direkt skillnad i sälta, konsistens och friskhet. Jag bedömer istället minnen, djupdykningar och havsbrisen och det är helt personligt.

Reklampluggande Londonbon Alfred Malmros blogar på eminenta bloggen Bonne Guerre. Läs honom där! Just nu är han olycklig för att ostronsäsongen är över.