För ett par månader sedan hade jag en diskussion med en vän om relationen mellan pris och smakupplevelse. Jag hävdade med bestämdhet att det nästan undantagslöst finns en intim koppling mellan dyrt och gott, det vill säga: ju mer du är beredd att krama ur din plånbok, desto mer svindlande födohöjder. Förvisso räknade jag även in parametern atmosfär i mitt resonemang, men efter några veckors semesterbotaniserade i arabvärldens köksregioner är jag beredd att revidera min uppfattning helt och hållet.

Det jag burit med mig hem i smakorganets minne är inte de överdådiga middagarna i några av Dubais over-the-top-restauranger, bland annat hajpade Ramseykrogen Verre, som mest av allt utmärkte sig genom att låta huvudrätten ackompanjeras av chefskockens (dock inte Gordon själv) högljudda vredesutbrott som bullrade ut från matlagningsutrymmena och renderade matsalspersonalen en askgrå ansiktsfärg.

Det är istället sensationen av en nygräddad, lammfärsstinn lamajun vid ett solkigt plastbord i ett prång i Amman, tungsmekningen av en klick auberginestinn moutabbal på nybakat bröd från någon av Damaskus alla enklare inrättningar, fraset från nyfriterad samosa köpt från ett hål i väggen i Muskat och gomkicken från batata vada med svalkande yoghurt på stående fot i Dubais indiska kvarter som etsat sig fast i papillerna.

Libanesiskt Chateau Ksara i all ära (vilket är husets vin på nästan alla jordanska och syrianska krogar), men till arabisk gatumat dricker jag allra helst färskpressad granatäppeljos eller läskande citronjos mixad tillsammans med mynta.

Min käpphäst – atmosfär – ställer jag gärna i stallet fortsättningsvis, medan jag njuter av enkel, billig mat, tillagad av människor som skiter blankt i pretentioner.

Foto: Jeff Richt