Ingela Stenson tycks ha haft en slev i nästan varje kastrull i Matsverige. Tidigare var Ingela informationschef för Mjölkfrämjandet. Numera trendanalytiker på United Minds och fortfarande inblandad i Årets Kock och Beige Award.

Ekologisk mat står endast för fyra procent av vår matkonsumtion. Det är alldeles för lite och det går för sakta!

Det ekologiska, det rättvisemärkta och många andra så kallade samvetsmärkningar har haft sin grund i idealismen. Och det är ju himla bra och ambitiöst på många sätt. Men något saknas. Den goda maten får för liten spridning, är för lite ”snackis”, inte tillräckligt attraktivt Kan orsaken vara att man inte tagit till de traditionella marknadsföringsknepen för att det skulle sabba imagen?

När det kommersiella tar tag i det ideella kan det ske stora saker, då används alla etablerade sätt att påverka och chansen att lyckas ökar. Och det är då de stora förändringarna sker. Människor vill göra goda insatser för miljön, klimatet, världsordningen och orättvisa villkor. Men de vill inte avstå något för att det ska vara ekologiskt eller rättvisemärkt

Jag tror på en ekologi i högklackat, som är snygg, väldesignad och sensuell. En ekologi utan tagelskjorta, utan lidande och försakelse. 68-vänsterns tolkningar hänger kvar, de måste bort. Eko och närproducerat blir premium rätt igenom. Arla var först och lät mjölken dra det ekologiska tåget och lyckades – faktiskt – utan att demoralisera den konventionella mjölken. McDonald’s serverar bara kaffe från Rainforest Alliance och hotelljätten Clarion satsar på ekologiskt. Det rör på sig och detta är bara början.

Matproducenter borde ta in den nya sortens marknadsföring som går från att pådyvla till att uppmuntra till frivilligt deltagande. De bör utnyttja våra luktsinnen och ge oss smakprov så att vi lär oss att ekologiskt kan vara sensuellt. Ge oss fler och bättre grönsaker till dörren och god hämtmat marknadsförd på oväntat sätt. Lär barnen på ekologiska dagis hur gott smör och god ost smakar, ge oss svenskt klimatsäkrat nötkött för utan kossor får vi inga öppna landskap. Och ge oss ekologisk baristamjölk, tack.

Låt det bli trångt på den goda marknaden!

Mård är läkarstuderande som bloggar om sitt liv på ett ställe och om sitt kök på ett annat. Mitt i allt tog hon sig tid att skriva för oss om nöd och matlust i ett suboptimalt kök.

I mitt kök ryms 1,7 personer. Om de är småvuxna vill säga, vilket jag turligen är. Jag har två spisplattor med orange emalj från 60-talet samt en tämligen ny bänkugn som jag av utrymmesskäl monterat upp under taket vilket fungerar ypperligt såvida man står på den minimala diskbänken och duckar när man öppnar ugnsluckan. Ofta får jag bilden av mig själv stående på diskbänken, stressad och hungerklantig, som efter en skälvande, vinglig sekund häller en femhundragradig lasagne över ansiktet och överkroppen så där som man gör i trånga kök med ugnen ovan huvudhöjd. En mycket obehaglig vision, det ska sägas. Kylskåpet jag förfogar över har den sammanlagda volymen av tre normalstora frysfack, sådana man hittar i små kylskåp.

Man kan således säga att med tanke på mina matlagningsintentioner är mitt kök suboptimalt. Ändå får jag höra, minst en gång i veckan, att jag verkligen inte ska klaga, bor man i Stockholm – och i innerstaden därtill, då är man tamefan gudabenådad om man har tillgång till avlopp i bostaden.

Nå, människan är adaptiv och därför intalar jag mig själv att jag har alla möjligheter till dionysiska storverk i mitt yteffektiva kök. Ibland blir det olyckligt och resulterar i små och dammtorra semmelbullar, eller varför inte nämna mina salig lussebullar som blev pyttesmå och degigt kompakta.

Sorg och misslyckande är ord som kommer för mig då jag tänker på lilla bänkugnen som gör så gott den förmår. Andra gånger blir den kryddiga äppelpajen med nötter så bländande att den tjusiga mannen som skulle snärjas drömskt stannar två timmar längre, och ber att få komma igen. Och när han väl ringer på dörren nästa gång ringlar sig dofter av gratinerad kyckling och fänkål med ricotta, citron, vitlök och ruccola runt den lena kantarellrisotton och bildar en dimridå som lurar honom att tro att jag är en mårdgud i köket. Upprymd av min kulinariska och amorösa succé skrattar jag högt som fanns det ingen morgondag. Kinderna glöder av värme och rödvin, mina katter dansar Wienervalsen med varandra i rena sympatiyran. Här bor en snitsig och fingerfärdig matlagerska och lagar till mirakel i sin dockskåpslägenhet jamar de i stämmor. Jag står just där och just då som synes på toppen av framgångsberget.

Dock finns det som bekant en morgondag. Man kan inte laga fantastisk kantarellrisotto med gratängen från himlen varje dag. I synnerhet inte då herr baron CSN inskränkt sina nådegåvor på grund av för många terminer på universitet. I alla andra avseenden håller jag hårt på att inleda med en låg profil och därefter avancera med en kometkarriär som man säger, men ack här begick jag ett taktiskt suicid.

Frågan om hur jag på ett milt och överslätande sätt skulle erkänna att mårdguden var en bluff, att katterna egentligen inte valsar runt som välborna siameser utan snarare hasar fram med ryggar krumma av träoken de ständigt släpar vatten med och öronen sedesamt instoppade under malätna hucklen, att min vanligaste mat är spenatsoppa med ägg, att en köksarbetsyta på 0,7 kvm inte är det minsta praktiskt, vägrade lämna mig ifred. Jag beslöt mig listigt för att chockbesked är dåliga besked och att en varsam kvalitetssänkning steg för steg kanske kunde ske i det närmaste obemärkt. Aldrig har middagsidéer varit så forcerade. Tvärt emot vad man kan tro är det synnerligen svårt att hitta på goda maträtter i olika prisklasser och tillagningstider i en glidande skala. Vilket är det självklara steget mellan egenhändigt tillverkad, förintande god sushi och makaronipudding kan man till exempel fråga sig. Besvikelse är inte vad man vill se i en kär människas ansikte. Efter en evighet av matrelaterade vedermödor ämnade att upprätthålla en falsk fasad av mig som kunglig matlagerska nådde mig så insikten att vafan, mannen i fråga gjorde ju exakt samma sak!

Efter ett liv där pojkvänner på sin höjd briljerat med grillkorv, frysta pommes och pulver-bea blev även jag hänförd av det kap jag gjort då han helt naturligt bar fram utsökt upplagda kronärtkockshjärtan, tryffelfylld färskpasta med perfekt motstånd, jamón serrano som smälter i munnen och minst fyra olika sorters ostar. En uppvisning som följdes av några, helt otroligt goda anrättningar veckorna som följde.

Knipslugt summerade jag mönstret i hans matlagning sedan första middagen, och plötsligt pekade allt mot att även han gick mot alldagligare tider. Lättnaden, mina vänner; lättnaden jag kände över detta fick mig att lova mig själv att inte undanhålla mitt köks, min inkomsts och mina kunskapers begränsningar det första jag gör när jag bjuder en person på mat igen. Slugt och konsekvent kan tyckas, om det inte vore så att jag i skrivande stund sitter och klurar på en förlamande imponerande nyårsmeny som om den lyckas kommer få mig att bli hyllad som en mårdgud igen, åh the glory!”

Johnny Söderberg bloggar och illustrerar underfundigt och ständigt lika överraskande på legendariska Stationsvakt. För den som vill ge kycklinghjärtan en chans trots detta epos rekommenderas Gittos recept.

Efteråt förstod jag ju att det var hundmat – östermalmstanterna som köpte det borde ju ha varit en antydan. Fast det gick ju att äta, och det var till och med gott. Vilket år var det nu det handlade om? Det kan ha varit vintern ‘86.

Jag hade lagt mig till med några konstiga matvanor sedan jag flyttat till Östermalm. Sedan två år tillbaks hade jag bott där – bara 100 meter från Östermalmshallen – och jag tjänade rätt bra. Klivet från mammas maten på bordet var taget; självklart kunde man väl äta kycklinghjärtan! Väl? Och jag hade som sagt råd att ”lyxa”.

Nå, i den vevan träffade jag hon som skulle bli min fru, mor till mina barn och sedan exfru. Efter några träffar på Tre Backar bjöd hon på mat hemma hos sig. Spagetti och köttfärssås. Om hon var klantig eller nervös vet jag inte, men hon hällde upp en öl över min mat när hon serverade mig. En hel öl.

Jag bjöd tillbaks några dagar senare. Hemma hos mig. Jag var såklart också nervös – jag är en nervös människa – men jag tänkte inte hälla öl över hennes mat. Istället skulle hon få en delikatess. Jag visste exakt vad jag skulle bjuda på eftersom just den rätten tillhörde mina nya, konstiga vanor, och stod på min personliga meny. Och det var därför jag nu än en gång stod där i kön bakom östermalmstanterna med sina små hundar.

”Varsågod”, sade jag, och hon bara stirrade. ”Kycklinghjärtan. Smaskens!” Antagligen hade jag något slags fånleende klistrat i ansiktet när jag sade det. ”Vad ovanligt”, sade hon. Sedan åt vi. ”Gott va?”, sade jag. Jag minns inte alls vad hon svarade på det, men plötsligt var jag medveten om konsistensen: Studsig. Seg och studsig i munnen. Jag tror inte att hon åt upp, och efter den gången har jag aldrig ätit kycklinghjärtan.

Sedan gick livet vidare. Jag har rätt dåligt minne, men jag minns konstigt nog hur jag lagade till dessa hjärtan. Inte vad jag serverade till dock, men det var antagligen ris. Här har vi det – kycklinghjärtan a’la vintern ‘86:

Smält smör i stekpannan. Ganska mycket. I med oregano och oosmarin (nu börjar det märkligt nog lukta hasch). I med ett gäng kycklinghjärtan, och stek dem på nybörjarvis alldeles för länge. Plocka ett hjärta ur pannan och kasta det i golvet. Studsar det tillbaks upp i din hand är det klart.

Per Grankvist är en av Taffel.se:s gudfäder. Han bloggar även på CSPRI i praktiken.

Det finns olika sätt att demonstrera att de varor man säljer är ofarliga. TreeHugger skriver om ett nytt märke för miljövänlig skokräm som bland annat marknadsförs genom att man låter folk äta det som pålägg på ett kex. Att det smakar kokos är ingen överraskning med tanke på att det är gjort av 100% ekologisk kokosnötolja vilket också gör att skokrämen även kan användas i matlagning, i drinkar, som hårbalsam och fuktighetskräm. Rekommenderas inte med din vanliga tub Kiwi Skokräm som inte alls är så snäll mot naturen som det låter.

På bilden ett annat smart exempel på korsmarknadsföring. Pukka som ogenerat tar ut ockerpris för kokosfett genom att sälja det som hudkräm också. En produkt som befinner sig i ett helt annat prissegment än matfett. Och skokräm. (Red anm)